Vad händer när sommarteatern lämnar den trygga landsortsidyllen och kliver rakt in på en hård tennisplan? I föreställningen Tennis möter vi en scenkonst som både spelar med och mot sina egna regler. Här är det inte bara bollar som slås över nätet – det är makt, kontroll och sårbarhet som sätts i rörelse inför publikens ögon.
Bakom föreställningen Tennis står Teater Klunk och en arbetsgrupp bestående av skådespelarna Vega Adsten, Bella Paasimäki och Ragni Grönblom, tillsammans med producenten Sara-Annika Salonen och estetikern Amanda Schmedes. Med Grönblom också i rollen som dramaturg har de skapat en föreställning som medvetet bryter mot förväntningarna på vad sommarteater brukar vara. I stället för lättsam underhållning bjuds publiken in till en samtida, postmodernt färgad upplevelse där gränserna mellan spel och verklighet suddas ut.
På en verklig tennisplan utspelar sig en avgörande match mellan två spelare och en domare. Men ju längre matchen pågår, desto tydligare blir det att reglerna inte är så fasta som de först verkar. Spelarna pressas till det yttersta – inte bara i kampen mot varandra, utan i mötet med sina egna begränsningar och begär. Samtidigt skärskådas domarens roll: vem har egentligen makten att avgöra vad som är rätt och fel?
Tennis är lika delar nervkittlande match och politiskt laddat drama, med inslag av humor och oväntade vändningar. Den platsspecifika formen förstärker upplevelsen och gör publiken till medspelare i ett spel där varje poäng räknas – och där konsekvenserna sträcker sig långt bortom planen.
Föreställningen Tennis får sin urpremiär i sommar och är en av årets stipendiater hos Teaterstiftelsen Vivicas Vänner. Vi träffade Vega Adsten och Bella Paasimäki för att prata om skapandeprocessen, om ambitioner och om varför just en tennisplan blev den självklara spelplatsen.
Hej Vega och Bella! Hur föddes idén till föreställningen Tennis?
– Under vår förra premiär tjöt skådespelaren Ragni Grönblom ut en idé om en föreställning som skulle heta Tennis. I festminglet fortsatte vi skämta om idéen men senare gled skämtandet över till förtjusning och vi bestämde oss för att arbeta med ämnet för nästa år.
Vad var det som lockade er att använda just en tennismatch som scenisk ram?
– Vi har båda idrottsbakgrund och tanken på att förena idrott med konst var en eggande och kittlande tanke. Tennis är en klassisk sport präglad av regler och specifika normer vilka vi söker utmana med verket Tennis.
Hur har era egna bakgrunder inom idrott påverkat det konstnärliga arbetet?
– Båda har tävlat med idrott i något skede av våra liv. Både i lagsporter och solo. Tävlingsandan är både ett provocerande och intressant drag hos oss människor och vi utforskar de möjligheter både våra egna erfarenheter bidragit med men även hur man kan dra denna tävlingsanda till sin spets. Bakom scenen är vi ett lag även om vi på scenen kanske spelar emot varandra.
På vilket sätt utmanar Tennis traditionella föreställningar om sommarteater?
– Vi har tillsammans myntat termen anti-sommarteater för att beskriva våra sommarteaterföreställningar då vi behandlar ämnen som den traditionella sommarteatern inte gör, liksom att vi spelar platsspecifikt på oväntade platser – detta stämmer även in på årets produktion.
Föreställningen berör ambition, prestation och makt – varför känns dessa teman viktiga just nu?
– Vi lever i en individualiserad samtid där ambition och jakten på makt är ständigt närvarande liksom att vi, i Finland, har en stark prestationskultur – allt detta vill vi undersöka och utmana genom föreställningen Tennis.
Ni arbetar med devising – hur har den processen sett ut i just det här projektet?
– Devising för oss tar sig en speciell form där vi (Vega & Bella) börjar arbetet genom att så ofta vi bara kan prata och prata om föreställningen. Vi har kort sagt inget färdigt manus utan lägger grunden till det genom samtal oss sinsemellan.
Vill ni berätta om processen med att hitta fysisk spelplats?
– Vi hade svårigheter till en början att få en spelplats överhuvudtaget då de tennisklubbar vi nådde ut till var väldigt tydliga med att deras planer endast är till för att spela tennis och inte teater. Så vi sökte runt alla tennisplaner som fanns och vår producent lyckades slå fast en spelplats med en kulturentusiast som också agerade förvaltare för en tennisplan.
I vilket skede är arbetet med föreställningen just nu, och vad händer sen?
– Just nu håller vi ännu på med att forma föreställningen, även om vi har en klar bred dramaturgi behöver vi än slå fast manuset och repetera föreställningen. Vi har redan börjat forma den estetiska sidan av föreställningen tillsammans med vår estetiker Amanda Schmedes och vår producent Sara-Annika Salonen arbetar stenhårt på produktionssidan av verket.
Kan ni beskriva samarbetet inom arbetsgruppen?
– Vi har en otrolig arbetsgrupp där alla bidrar och uppskattas med sina egna kompetenser och tankar om verket. Vega och Bella gör de slutgiltiga besluten men som arbetsgrupp lyssnar vi alltid på varandras idéer och stöder varandra med diverse uppgifter. Vi har en väldigt bra kemi i gruppen där alla möter varann med respekt och kärlek. I början av Klunks verksamhet har vi skrivit några spelregler för hur vi vill arbetet ska fortskrida och de reglerna går vi igenom med gruppen i början av varje produktion. Sedan tillämpar vi dem enligt överenskommelse.
Vilken publik hoppas ni nå med Tennis?
– Vi hoppas nå en bred publik och alla är verkligen välkomna, Klunks tidigare verk har haft publikmedlemmar som är mellan 5 och 80 år och i år kommer verket fokusera ännu mer på att tillämpa sig till en bred ålderskara. Alla som ha velat gå på en tennismatch, alla som vill gå på en sommarfest, alla som tycker om humor, alla som vill tänka, alla som vill lyssna är varmt välkomna!
Hur arbetar ni för att nå även de som vanligtvis inte går på teater?
– Vi väljer noggrant teman som går bortom den klassiska sommarteatern och på så vis når vi ny publik. Genom att spela platsspecifikt och genom human prissättning erbjuder vi scenkonst med låg tröskel för ovan teaterpublik. Vi arbetar även med en stark modern estetik som vi tror lockar yngre publik.
Vad kännetecknar Teater Klunks sceniska språk och konstnärliga linje?
– Teater Klunk jobbar enbart med urpremiärer, vi söker alltid efter något nytt för att utmana oss som konstnärer och skådespelare. Vårt scenspråk präglas av fysisk intensitet och stora uttryck. Sen tycker vi båda om att dricka mjölk privat vilket också blivit en återkommande scenisk handling.
På vilket sätt hoppas ni att projektet utvecklar er som konstnärer?
– Vi vill framför allt bli bättre på tennis. Skämt åsido, så tror vi denna produktion kommer lära oss mycket om hur vår verksamhet kan växa och konstnärligt skiljer sig verket från de tidigare på de sätt att vi nu står emot varandra på scenen istället för två karaktärer som är med varandra. Dessutom har vi en tredje skådis med på scenen för första gången. Vi tror det kommer uppmuntra oss att fortsättningsvis samarbeta med mera freelanceare och bredda våra verk till större skalor. Vi vill även utmana oss i tanke på uttryck och samspel.
Varför är vi människor så besatta av ekonomisk tillväxt? Det frågar sig skådespelaren Jesper Fransson, som med hjälp av Vivicas Vänner stipendium har kunnat arbeta med en ny pjäs: De giriga, löst inspirerad av Moliéres Den girige. Han vill utforska hur pengar, ett påhittat koncept, styr det så mycket av våra liv – både på mikro- och makronivå.
Jesper Fransson är frilansade skådespelare, utbildad vid Teaterhögskolan i Helsingfors. Under den senaste tiden har han i större utsträckning också intresserat sig för att skriva manus. Tidigare har han dramatiserat böcker för scenen, främst barnböcker som blivit barnteater.
– Jag älskar lekfullheten i scenkonsten, säger Fransson. Dels i kroppen och spelet, men även i texten. Jag tycker om att leka med orden och skriver ofta hobbyfilosofiska tankar som mynnar ut i någon dålig ordvits, säger Fransson.
Franssons nya pjäs De giriga är ett verk som, precis som titeln antyder, behandlar människans girighet.
– Den är otroligt löst inspirerad av Moliéres klassiker Den girige, men jag har valt att lägga det i plural för att få fram en bredare samhällskontext. Jag finner det ytterst intressant att pengar styr så mycket här i världen. Dels för att de inte ens finns på riktigt och dels för att det är intressant att många tycker mer om pengar än andra människor. Inspirationen kommer nog från dagens samhälle kort och gott. Och även från mig själv. Jag märker ju hur onödigt girig jag är i vissa lägen.
Fransson menar att mycket i vårt samhälle har förändrats mot det negativa. Han syftar till exempel på minskade understöd till kulturen och minskade sociala stöd till utsatta personer.
– Jag upplever att det finns fler utsatta människor på gatan nu än för några år sedan. En sak som intresserar mig är hur pengarna fördelas och vad som anses vara viktigt att lägga pengar på. Jag tänker att föreställningen ska vara som en samhällskritik helt enkelt.
I sin text har Fransson skrivit in en huvudperson som blandar ihop kärleken till sin omgivning och kärleken till pengar.
– Hen vill ha mer och mer. bara för att ha det. Personen älskar pengar helt enkelt och vill ha dem, alla. Mer och mer, säger Fransson.
– Alltså pengar är ju ett sådant jävla konstigt koncept. De flesta pengar som finns, finns ju inte. Det är siffror i datorer. Och jag kan väl tycka att nästan alla i vårt samhälle ser pengar som något av de viktigaste i deras liv. Och det är ju jätteviktigt, men är det inte konstigt att det är så? Skulle det gå att ha en värld utan pengar? Alltså om jag skulle vara ekonomiskt oberoende skulle mitt liv vara betydligt lättare. Det skulle ju underlätta så många saker, men skulle det bli så om pengar inte fanns? Tveksamt ändå. Systemet i sig är kanske bra. Men hur mycket av all kriminalitet beror inte på pengar? Alltså pengarna har väl en för stor del av våra liv, men vad är egentligen alternativet? funderar Fransson.
Arbetet med föreställningen framskrider i små steg och Fransson skriver då och då, när det finns tid mellan andra uppdrag. Nästa steg är att färdigställa manuset.
– Det är några bitar som jag måste lösa för att det ska bli bra.
För tillfället ser det ut att bli en monologföreställning, men Fransson är inte helt låst vid den lösningen ännu och säger att formen ännu kan ändras. När publiken får möta De giriga är ännu oklart, men Fransson har ansökt om fortsatt finansiering och spelplats. Temat lär knappast förlora sitt aktualitetsvärde.
– Jag tycker att kapitalismen, eller girigheten egentligen, är ett levnadssätt som vi borde sträva efter att söka oss ifrån. Men går det ens? Eller är vi förlorade i kapitalismens händer?
Den fria feministiska scenkonstgruppen Blaue Frau, det vill säga Sonja Ahlfors och Joanna Wingren, har startat en crowdfundingkampanj för att samla in pengar för sin kommande föreställning Samtal om nedskärningar. Också Teaterstiftelsen Vivicas Vänner stöder Blaue Frau genom ett stipendium för att skapa scenkonstverket, vars syfte är att diskuterar hur nedskärningar i samhället påverkar konsten och samhällsklimatet. Vi passade på att ställa Ahlfors och Wingren några frågor efter att kampanjen precis har lanserats.
Hej Sonja och Joanna! Hur mår ni och hur mår Blaue Frau?
– Vi mår både bra och dåligt! Det är roligt att komma igång med höstens projekt, vi har som vanligt många bollar i luften. Vi turnerar med verket INBJUDAN i samarbete med Esbo Teater &, en föreställning som spelas hemma hos publiken, vi jobbar med ansökningar för de följande tre åren, vi planlägger en nordisk turné med Still looking for Rick och startar upp två projekt för år 2026. Men det som ligger närmast är så klart vår följande premiär Samtal om nedskärningar, med premiär den 3 december på Svenskis Nicken-scen. Allt det här arbetet är roligt och utmanande, på olika men bra sätt.
Men det som gör att vi inte mår så bra är så klart tidsandan och den ekonomiska verkligheten vi lever i. Det är också mycket hemska saker som pågår i världen. Och i Finland ska vi nu försöka klara oss med allt större nedskärningar inom hela samhällssektorn. Från en kulturarbetares perspektiv är det utöver de konkreta aspekterna av nedskärningarna, hemskt att märka hur nedlåtande man pratar om konst och kultur, från politikers håll, hur man avfärdar människors arbete, och hur lite man verkar förstå vad konst och kultur egentligen är.
Vad är Samtal om nedskärningar?
– Samtal om nedskärningar är en föreställning som tar avstamp i en crowdfundingkampanj. Vi har funderat på hur man konstnärligt ska belysa frågan om hur konst och kultur ska finansieras, i en tid då allt endast mäts i pengar. Frågor som: hur mycket kan man jobba gratis, hur mycket kan man skära ner till exempel då det gäller anställningar och ändå skapa ett konstnärligt kvalitativt verk och vem har ansvar för att finansiera konsten och kulturen, har fungerat som språngbräda. Vi har också pratat om hur svårt det är att livnära sej som konstnär, hur mycket "sidobusiness" man måste hålla på med för att klara sej ekonomiskt, och hur mycket annat än själva skådespelararbete man jobbar med, då man jobbar i frigrupp.
Ur det här utgångsläget skapar vi Samtal om nedskärningar, som tar avstamp i en crowdfundingkampanj – där målet är att samla in över 60 000 euro. Som “rewards” eller gåvor i kampanjen får mecenaterna dels designföremål och dels kan de också få tjänster, som vi erbjuder tillsammans med magisterstuderande från Teaterhögskolan. De här tjänsterna utgår från de “sidobusiness” som var och en känner att de kan bidra med. Tjänsterna ges av den fiktiva firman &SON och är organisering, middag, karaokekväll och avslappning & massage. Hur många föreställningar av Samtal om nedskärningar vi har råd att spela och hur omfattande produktionen blir, beror på hur mycket pengar vi får in på vår kampanj. Men iallafall blir det någon sorts premiär den 3 december.
Varför kom ni fram till en sån här form just nu?
– Med hela det här “paketet” vill vi på ett finurligt men också allvarligt sätt belysa frågan som var vår grundidé, dvs hur man som konstnär kan livnära sej i dagens Finland och hur samhällsdebatten påverkar konstnärernas syn på sej själva och sitt jobb. I själva föreställningen Samtal om nedskärningar, kommer magisterstudernade till tals, och vi bjuder även in politiker och andra konstnärer till samtalet.
Hur har ni arbetat med produktionen såhär långt?
– Crowdfundingkampanjen startade den här veckan, med tillhörande video, text och fotografier och just nu repeterar vi tillsammans med magisterstuderande Willjam Tigerstedt, Edit Williams, Vega Adsten och Andreas Kvisgaard och utvecklar deras respektive “tjänster” som vi erbjuder i kampanjen.
Hur skiljer sej det här sättet att arbeta från det ni gjort tidigare?
– Vi i Blaue Frau försöker i varje projekt börja från noll. Eller inte från noll, utan från den idé som själva projektet utgår ifrån. I Samtal om nedskärningar handlar det om hur konst ska finansieras, och då påverkar den frågan hela projektet: allt från spelplats, visuellt uttryck till själva konceptet. En crowdfunding kändes som ett relevant utgångsläge. Det är något vi aldrig tidigare gjort.
Ni är vana vid att göra immersiv konst där publiken engageras och deltar på olika sätt. Vad kan publiken förvänta sej den här gången?
– Crowdfundingkampanjen gör vi på riktigt, så om man som publik bidrar får man den “rewarden” som utlovas. Även allt som finns på kampanjen får man om man donerar till vår verksamhet.
Vad är följande fas i processen?
– Nu jobbar vi med att sprida vår kampanj, vi skriver mail till politiker varje dag med förfrågningar om att delta i Samtal om nedskärningar och vi repeterar som sagt. Själva föreställningen kommer att utarbetas efter att kampabjen avslutas den 15 oktober, då vi vet hur kampanjen har utfallit, det vill säga hur mycket pengar vi fått in. Efter det börjar vi repetera själva föreställningen.
Hur har nedskärningarna i kulturfinansieringen påverkat Blaue Frau?
– I Blaue Frau har vi hittills inte drabbats av ekonomiska nedskärningar, men vi påverkas så klart av inflation och prishöjning. Men mest av allt påverkas vi av att det skärs i den sektor vi arbetar i. Möjlighet till samarbete minskar, den dystra stämningen på fältet, flykten från kulturbranschen, minskad publikmängd osv är alla negativa aspekter. Rent principiellt är det alltid helt fel att skära i kultursektorn.
Hur ser ni på konstens och kulturens framtid i ett Finland efter Petteri Orpos regering? Och hur ser framtiden för Blaue Frau ut?
– Vi pratade igår om att vi båda tycker det är svårt att föreställa sej framtiden. Vi vet ju bara vad som funnits och vad som finns just nu. Vi hoppas att allting blir bättre, att konstnärer skulle få konstnärslön, att publiken skulle hitta till olika föreställningar, att konst och kultur skulle vara en del av alla människors vardag och att människor skulle få leva i fred och frihet och utan att behöva konsumera så att jordens bärkraft tryter.
03.06.2025
Aleksandra Pekurinens berättelse har många paralleller till dagens hypermilitariserade värld, säger dramatikern och regissören Kaisa Lundan som arbetar med musikalen Alexandra – baserad på verkliga händelser under vinterkriget i Finland och inspirerad av historien om den 30-åriga kvinnan mitt i fredsaktivistiska rörelsen.
– Jag försöker skildra samhälleliga fenomen genom familjeberättelser, särskilt ur unga kvinnors perspektiv. För mig är det viktigt att mina pjäser har ett brett spektrum av känslor, så att publiken får känna att de verkligen levt igenom karaktärernas historia, säger dramatikern och regissören Kaisa Lundan.
Lundan fick ett stipendium av Teaterstiftelsen Vivicas vänner för arbetet med musikalen Alexandra, som baserar sig på verkliga händelser under vinterkriget i Finland och är inspirerad av berättelsen om Aleksandra Pekurinen, en 30-årig kvinna mitt i fredsaktiviströrelsen.
– Allt började med att jag läste en lång artikel om hennes man Anrdt Pekurinen, som var en slags galjonsfigur för fredsrörelsen. Han blev fängslad och dödad på grund av att han totalt nekade militärtjänsten. Fast Arndt var den som blev känd för sitt arbete i rörelsen, blev jag mer nyfiken på karaktärerna i hans omgivning – de som möjliggjorde hans arbete och blev kvar efter hans död, berättar Lundan.
Paret Pekurinens gemensamma livshistoria är enligt Lundan aktuell i dagens hypermilitariserade läge med den kapprustning som pågår globalt. Berättelsen handlar om unga aktivister som gör revolt och om en kvinnas kamp mot sin egen stat.
– Aleksandras tid borde varna oss om att vi måste göra allt för att hålla fast i freden inom vårt land och utanför våra gränser, och fred kräver tillit till makthavarna. Nu rör vi oss igen mot fascism och totalitarism, där hårda värden värdesätts mer än kärlek och fred. Konstens uppgift är ändå inte att lära oss någonting; den kan bara visa vad som var och väcka känslor. Resten är upp till oss.
Tack vare stipendiet från Vivicas vänner kunde Lundan arbeta vidare på musikalen i en månad, efter en tids paus i arbetet under föräldraledighet.
– Jag fick finslipa på scener och fördjupa mig i arbetet igen. Jag återgick till arbetet i ett världsläge som blivit allt mer aggressivt och det kändes ibland tungt att omringa sig i våld och krig också i fiktionen. Där var sången min räddning, jag hittade stort nöje i att skriva nya låtar. Det gladde mig att jag märkte att jag utvecklats som låtskrivare. Nu får verket vila igen en stund och vänta på en produktionsplats.
Bilder från arbetsprocessen: Kaisa Lundan
En av Vivicas Vänners stipendiater år 2024 är regissör Ida Kronholm med Känslosymfonin – en tvåspråkig musikalisk föreställning om känslor och känslospråk för barnpublik. Den magiska världen kring en teaterföreställning erbjuder en trygg plats för barn att känna igen sig, ifrågasätta och häpna.
Föreställningen skrivs Ida Kronholm, Kaisa Leppänen och Robert Kock, som kallar sig sjäva för Känslosymfonikerna.
– Vi är intresserade av hur barn i lågstadieåldern tänker kring känslor – sina egna och andras, berättar Ida Kronholm.
Ida Kronholm, foto: privat
Just nu är de uppe i researcharbetet som lägger grund för manus och komposition. De har intervjuat experter och är nu ute och gör workshops med barn i tre skolor i Helsingfors. De leker, spelar teater, pratar och samlar kunskap och uttryck för att kunna göra en relevant föreställning för åldersgruppen.
Det här skedet har Känslosymfonikerna fått bidrag av Svenska kulturfonden för att genomföra. Sedan planerar de en workshop med hela arbetsgruppen, det vill säga ljuddesigner Tony Sikström, visuell designer Mirjam Yeboah, musikern Abdissa ”Mamba” Assefa och skådespelaren Roderick Kabanga. Leppänen och Kock börjar sina dubbelroller som manusförfattare/skådespelare och kompositör/skådespelare och Kronholm själv fungerar som manusförfattare/regissör.
– Vi hoppas knyta en till musiker till gruppen också, men det gör vi först när vi vet hurdan musik det ska bli, säger Kronholm.
Vivicas Vänners stipendium kommer att användas för förverkligandet av workshopen, och arbetsgruppen ansöker också om pengar från flera andra fonder.
Ida Kronholm har en koppling till Vivica Bandler via sin mentor, regissör Suzanne Osten. (Läs Vivicas Vänners intervju med Osten här!)
– Suzanne Osten berättar så roligt om Vivica Bandlers tid på Stockholms stadsteater, hur hon hade sin stora handväska med kartotek över alla skådespelarna där hon grävde för att berätta vem som var tillgänglig. Hennes beslut att ge Suzanne en egen scen blev historiskt för barnteatern, det går inte att överdriva betydelsen Unga Klaras arbete haft. Tack Vivica!
Kronholm säger att det är revolutionärt att jobba med just barnteater, något hon lärt sig av Suzanne Osten.
– Att stå på barnens sida och berätta om riktiga saker för dem och tillsammans med dem är ett hedersuppdrag. Jag tror så otroligt starkt på teaterns kapacitet för kontakt, transcendens, det magiska i mötet mellan verk och publik. Det MÅSTE barn få tillgång till. Men barn har ingen köpkraft, så det krävs politik och goda vuxna för att de ska få uppleva konst. I Norge får man bäst lön för att göra barnturneföreställningar och det är hård konkurrens om platserna – detta är resultat av politiska prioriteringar!
Nu fortskrider arbetet med Känslosymfonin och det som enligt Kronholm är det mest intensiva inspirationsskedet.
– Det är ett otroligt spännande tema vi närmar oss och jag hoppas att många fler finansiärer vill göra som Vivicas Vänner och stötta detta projekt – ny musikalisk teater för 7–10-åringar växer inte på träd!
