03.06.2025
Aleksandra Pekurinens berättelse har många paralleller till dagens hypermilitariserade värld, säger dramatikern och regissören Kaisa Lundan som arbetar med musikalen Alexandra – baserad på verkliga händelser under vinterkriget i Finland och inspirerad av historien om den 30-åriga kvinnan mitt i fredsaktivistiska rörelsen.
– Jag försöker skildra samhälleliga fenomen genom familjeberättelser, särskilt ur unga kvinnors perspektiv. För mig är det viktigt att mina pjäser har ett brett spektrum av känslor, så att publiken får känna att de verkligen levt igenom karaktärernas historia, säger dramatikern och regissören Kaisa Lundan.
Lundan fick ett stipendium av Teaterstiftelsen Vivicas vänner för arbetet med musikalen Alexandra, som baserar sig på verkliga händelser under vinterkriget i Finland och är inspirerad av berättelsen om Aleksandra Pekurinen, en 30-årig kvinna mitt i fredsaktiviströrelsen.
– Allt började med att jag läste en lång artikel om hennes man Anrdt Pekurinen, som var en slags galjonsfigur för fredsrörelsen. Han blev fängslad och dödad på grund av att han totalt nekade militärtjänsten. Fast Arndt var den som blev känd för sitt arbete i rörelsen, blev jag mer nyfiken på karaktärerna i hans omgivning – de som möjliggjorde hans arbete och blev kvar efter hans död, berättar Lundan.
Paret Pekurinens gemensamma livshistoria är enligt Lundan aktuell i dagens hypermilitariserade läge med den kapprustning som pågår globalt. Berättelsen handlar om unga aktivister som gör revolt och om en kvinnas kamp mot sin egen stat.
– Aleksandras tid borde varna oss om att vi måste göra allt för att hålla fast i freden inom vårt land och utanför våra gränser, och fred kräver tillit till makthavarna. Nu rör vi oss igen mot fascism och totalitarism, där hårda värden värdesätts mer än kärlek och fred. Konstens uppgift är ändå inte att lära oss någonting; den kan bara visa vad som var och väcka känslor. Resten är upp till oss.
Tack vare stipendiet från Vivicas vänner kunde Lundan arbeta vidare på musikalen i en månad, efter en tids paus i arbetet under föräldraledighet.
– Jag fick finslipa på scener och fördjupa mig i arbetet igen. Jag återgick till arbetet i ett världsläge som blivit allt mer aggressivt och det kändes ibland tungt att omringa sig i våld och krig också i fiktionen. Där var sången min räddning, jag hittade stort nöje i att skriva nya låtar. Det gladde mig att jag märkte att jag utvecklats som låtskrivare. Nu får verket vila igen en stund och vänta på en produktionsplats.
Bilder från arbetsprocessen: Kaisa Lundan
