Den fria feministiska scenkonstgruppen Blaue Frau, det vill säga Sonja Ahlfors och Joanna Wingren, har startat en crowdfundingkampanj för att samla in pengar för sin kommande föreställning Samtal om nedskärningar. Också Teaterstiftelsen Vivicas Vänner stöder Blaue Frau genom ett stipendium för att skapa scenkonstverket, vars syfte är att diskuterar hur nedskärningar i samhället påverkar konsten och samhällsklimatet. Vi passade på att ställa Ahlfors och Wingren några frågor efter att kampanjen precis har lanserats.
Hej Sonja och Joanna! Hur mår ni och hur mår Blaue Frau?
– Vi mår både bra och dåligt! Det är roligt att komma igång med höstens projekt, vi har som vanligt många bollar i luften. Vi turnerar med verket INBJUDAN i samarbete med Esbo Teater &, en föreställning som spelas hemma hos publiken, vi jobbar med ansökningar för de följande tre åren, vi planlägger en nordisk turné med Still looking for Rick och startar upp två projekt för år 2026. Men det som ligger närmast är så klart vår följande premiär Samtal om nedskärningar, med premiär den 3 december på Svenskis Nicken-scen. Allt det här arbetet är roligt och utmanande, på olika men bra sätt.
Men det som gör att vi inte mår så bra är så klart tidsandan och den ekonomiska verkligheten vi lever i. Det är också mycket hemska saker som pågår i världen. Och i Finland ska vi nu försöka klara oss med allt större nedskärningar inom hela samhällssektorn. Från en kulturarbetares perspektiv är det utöver de konkreta aspekterna av nedskärningarna, hemskt att märka hur nedlåtande man pratar om konst och kultur, från politikers håll, hur man avfärdar människors arbete, och hur lite man verkar förstå vad konst och kultur egentligen är.
Vad är Samtal om nedskärningar?
– Samtal om nedskärningar är en föreställning som tar avstamp i en crowdfundingkampanj. Vi har funderat på hur man konstnärligt ska belysa frågan om hur konst och kultur ska finansieras, i en tid då allt endast mäts i pengar. Frågor som: hur mycket kan man jobba gratis, hur mycket kan man skära ner till exempel då det gäller anställningar och ändå skapa ett konstnärligt kvalitativt verk och vem har ansvar för att finansiera konsten och kulturen, har fungerat som språngbräda. Vi har också pratat om hur svårt det är att livnära sej som konstnär, hur mycket "sidobusiness" man måste hålla på med för att klara sej ekonomiskt, och hur mycket annat än själva skådespelararbete man jobbar med, då man jobbar i frigrupp.
Ur det här utgångsläget skapar vi Samtal om nedskärningar, som tar avstamp i en crowdfundingkampanj – där målet är att samla in över 60 000 euro. Som “rewards” eller gåvor i kampanjen får mecenaterna dels designföremål och dels kan de också få tjänster, som vi erbjuder tillsammans med magisterstuderande från Teaterhögskolan. De här tjänsterna utgår från de “sidobusiness” som var och en känner att de kan bidra med. Tjänsterna ges av den fiktiva firman &SON och är organisering, middag, karaokekväll och avslappning & massage. Hur många föreställningar av Samtal om nedskärningar vi har råd att spela och hur omfattande produktionen blir, beror på hur mycket pengar vi får in på vår kampanj. Men iallafall blir det någon sorts premiär den 3 december.
Varför kom ni fram till en sån här form just nu?
– Med hela det här “paketet” vill vi på ett finurligt men också allvarligt sätt belysa frågan som var vår grundidé, dvs hur man som konstnär kan livnära sej i dagens Finland och hur samhällsdebatten påverkar konstnärernas syn på sej själva och sitt jobb. I själva föreställningen Samtal om nedskärningar, kommer magisterstudernade till tals, och vi bjuder även in politiker och andra konstnärer till samtalet.
Hur har ni arbetat med produktionen såhär långt?
– Crowdfundingkampanjen startade den här veckan, med tillhörande video, text och fotografier och just nu repeterar vi tillsammans med magisterstuderande Willjam Tigerstedt, Edit Williams, Vega Adsten och Andreas Kvisgaard och utvecklar deras respektive “tjänster” som vi erbjuder i kampanjen.
Hur skiljer sej det här sättet att arbeta från det ni gjort tidigare?
– Vi i Blaue Frau försöker i varje projekt börja från noll. Eller inte från noll, utan från den idé som själva projektet utgår ifrån. I Samtal om nedskärningar handlar det om hur konst ska finansieras, och då påverkar den frågan hela projektet: allt från spelplats, visuellt uttryck till själva konceptet. En crowdfunding kändes som ett relevant utgångsläge. Det är något vi aldrig tidigare gjort.
Ni är vana vid att göra immersiv konst där publiken engageras och deltar på olika sätt. Vad kan publiken förvänta sej den här gången?
– Crowdfundingkampanjen gör vi på riktigt, så om man som publik bidrar får man den “rewarden” som utlovas. Även allt som finns på kampanjen får man om man donerar till vår verksamhet.
Vad är följande fas i processen?
– Nu jobbar vi med att sprida vår kampanj, vi skriver mail till politiker varje dag med förfrågningar om att delta i Samtal om nedskärningar och vi repeterar som sagt. Själva föreställningen kommer att utarbetas efter att kampabjen avslutas den 15 oktober, då vi vet hur kampanjen har utfallit, det vill säga hur mycket pengar vi fått in. Efter det börjar vi repetera själva föreställningen.
Hur har nedskärningarna i kulturfinansieringen påverkat Blaue Frau?
– I Blaue Frau har vi hittills inte drabbats av ekonomiska nedskärningar, men vi påverkas så klart av inflation och prishöjning. Men mest av allt påverkas vi av att det skärs i den sektor vi arbetar i. Möjlighet till samarbete minskar, den dystra stämningen på fältet, flykten från kulturbranschen, minskad publikmängd osv är alla negativa aspekter. Rent principiellt är det alltid helt fel att skära i kultursektorn.
Hur ser ni på konstens och kulturens framtid i ett Finland efter Petteri Orpos regering? Och hur ser framtiden för Blaue Frau ut?
– Vi pratade igår om att vi båda tycker det är svårt att föreställa sej framtiden. Vi vet ju bara vad som funnits och vad som finns just nu. Vi hoppas att allting blir bättre, att konstnärer skulle få konstnärslön, att publiken skulle hitta till olika föreställningar, att konst och kultur skulle vara en del av alla människors vardag och att människor skulle få leva i fred och frihet och utan att behöva konsumera så att jordens bärkraft tryter.
03.06.2025
Aleksandra Pekurinens berättelse har många paralleller till dagens hypermilitariserade värld, säger dramatikern och regissören Kaisa Lundan som arbetar med musikalen Alexandra – baserad på verkliga händelser under vinterkriget i Finland och inspirerad av historien om den 30-åriga kvinnan mitt i fredsaktivistiska rörelsen.
– Jag försöker skildra samhälleliga fenomen genom familjeberättelser, särskilt ur unga kvinnors perspektiv. För mig är det viktigt att mina pjäser har ett brett spektrum av känslor, så att publiken får känna att de verkligen levt igenom karaktärernas historia, säger dramatikern och regissören Kaisa Lundan.
Lundan fick ett stipendium av Teaterstiftelsen Vivicas vänner för arbetet med musikalen Alexandra, som baserar sig på verkliga händelser under vinterkriget i Finland och är inspirerad av berättelsen om Aleksandra Pekurinen, en 30-årig kvinna mitt i fredsaktiviströrelsen.
– Allt började med att jag läste en lång artikel om hennes man Anrdt Pekurinen, som var en slags galjonsfigur för fredsrörelsen. Han blev fängslad och dödad på grund av att han totalt nekade militärtjänsten. Fast Arndt var den som blev känd för sitt arbete i rörelsen, blev jag mer nyfiken på karaktärerna i hans omgivning – de som möjliggjorde hans arbete och blev kvar efter hans död, berättar Lundan.
Paret Pekurinens gemensamma livshistoria är enligt Lundan aktuell i dagens hypermilitariserade läge med den kapprustning som pågår globalt. Berättelsen handlar om unga aktivister som gör revolt och om en kvinnas kamp mot sin egen stat.
– Aleksandras tid borde varna oss om att vi måste göra allt för att hålla fast i freden inom vårt land och utanför våra gränser, och fred kräver tillit till makthavarna. Nu rör vi oss igen mot fascism och totalitarism, där hårda värden värdesätts mer än kärlek och fred. Konstens uppgift är ändå inte att lära oss någonting; den kan bara visa vad som var och väcka känslor. Resten är upp till oss.
Tack vare stipendiet från Vivicas vänner kunde Lundan arbeta vidare på musikalen i en månad, efter en tids paus i arbetet under föräldraledighet.
– Jag fick finslipa på scener och fördjupa mig i arbetet igen. Jag återgick till arbetet i ett världsläge som blivit allt mer aggressivt och det kändes ibland tungt att omringa sig i våld och krig också i fiktionen. Där var sången min räddning, jag hittade stort nöje i att skriva nya låtar. Det gladde mig att jag märkte att jag utvecklats som låtskrivare. Nu får verket vila igen en stund och vänta på en produktionsplats.
Bilder från arbetsprocessen: Kaisa Lundan
En av Vivicas Vänners stipendiater år 2024 är regissör Ida Kronholm med Känslosymfonin – en tvåspråkig musikalisk föreställning om känslor och känslospråk för barnpublik. Den magiska världen kring en teaterföreställning erbjuder en trygg plats för barn att känna igen sig, ifrågasätta och häpna.
Föreställningen skrivs Ida Kronholm, Kaisa Leppänen och Robert Kock, som kallar sig sjäva för Känslosymfonikerna.
– Vi är intresserade av hur barn i lågstadieåldern tänker kring känslor – sina egna och andras, berättar Ida Kronholm.
Ida Kronholm, foto: privat
Just nu är de uppe i researcharbetet som lägger grund för manus och komposition. De har intervjuat experter och är nu ute och gör workshops med barn i tre skolor i Helsingfors. De leker, spelar teater, pratar och samlar kunskap och uttryck för att kunna göra en relevant föreställning för åldersgruppen.
Det här skedet har Känslosymfonikerna fått bidrag av Svenska kulturfonden för att genomföra. Sedan planerar de en workshop med hela arbetsgruppen, det vill säga ljuddesigner Tony Sikström, visuell designer Mirjam Yeboah, musikern Abdissa ”Mamba” Assefa och skådespelaren Roderick Kabanga. Leppänen och Kock börjar sina dubbelroller som manusförfattare/skådespelare och kompositör/skådespelare och Kronholm själv fungerar som manusförfattare/regissör.
– Vi hoppas knyta en till musiker till gruppen också, men det gör vi först när vi vet hurdan musik det ska bli, säger Kronholm.
Vivicas Vänners stipendium kommer att användas för förverkligandet av workshopen, och arbetsgruppen ansöker också om pengar från flera andra fonder.
Ida Kronholm har en koppling till Vivica Bandler via sin mentor, regissör Suzanne Osten. (Läs Vivicas Vänners intervju med Osten här!)
– Suzanne Osten berättar så roligt om Vivica Bandlers tid på Stockholms stadsteater, hur hon hade sin stora handväska med kartotek över alla skådespelarna där hon grävde för att berätta vem som var tillgänglig. Hennes beslut att ge Suzanne en egen scen blev historiskt för barnteatern, det går inte att överdriva betydelsen Unga Klaras arbete haft. Tack Vivica!
Kronholm säger att det är revolutionärt att jobba med just barnteater, något hon lärt sig av Suzanne Osten.
– Att stå på barnens sida och berätta om riktiga saker för dem och tillsammans med dem är ett hedersuppdrag. Jag tror så otroligt starkt på teaterns kapacitet för kontakt, transcendens, det magiska i mötet mellan verk och publik. Det MÅSTE barn få tillgång till. Men barn har ingen köpkraft, så det krävs politik och goda vuxna för att de ska få uppleva konst. I Norge får man bäst lön för att göra barnturneföreställningar och det är hård konkurrens om platserna – detta är resultat av politiska prioriteringar!
Nu fortskrider arbetet med Känslosymfonin och det som enligt Kronholm är det mest intensiva inspirationsskedet.
– Det är ett otroligt spännande tema vi närmar oss och jag hoppas att många fler finansiärer vill göra som Vivicas Vänner och stötta detta projekt – ny musikalisk teater för 7–10-åringar växer inte på träd!
