03.06.2025
Aleksandra Pekurinens berättelse har många paralleller till dagens hypermilitariserade värld, säger dramatikern och regissören Kaisa Lundan som arbetar med musikalen Alexandra – baserad på verkliga händelser under vinterkriget i Finland och inspirerad av historien om den 30-åriga kvinnan mitt i fredsaktivistiska rörelsen.
– Jag försöker skildra samhälleliga fenomen genom familjeberättelser, särskilt ur unga kvinnors perspektiv. För mig är det viktigt att mina pjäser har ett brett spektrum av känslor, så att publiken får känna att de verkligen levt igenom karaktärernas historia, säger dramatikern och regissören Kaisa Lundan.
Lundan fick ett stipendium av Teaterstiftelsen Vivicas vänner för arbetet med musikalen Alexandra, som baserar sig på verkliga händelser under vinterkriget i Finland och är inspirerad av berättelsen om Aleksandra Pekurinen, en 30-årig kvinna mitt i fredsaktiviströrelsen.
– Allt började med att jag läste en lång artikel om hennes man Anrdt Pekurinen, som var en slags galjonsfigur för fredsrörelsen. Han blev fängslad och dödad på grund av att han totalt nekade militärtjänsten. Fast Arndt var den som blev känd för sitt arbete i rörelsen, blev jag mer nyfiken på karaktärerna i hans omgivning – de som möjliggjorde hans arbete och blev kvar efter hans död, berättar Lundan.
Paret Pekurinens gemensamma livshistoria är enligt Lundan aktuell i dagens hypermilitariserade läge med den kapprustning som pågår globalt. Berättelsen handlar om unga aktivister som gör revolt och om en kvinnas kamp mot sin egen stat.
– Aleksandras tid borde varna oss om att vi måste göra allt för att hålla fast i freden inom vårt land och utanför våra gränser, och fred kräver tillit till makthavarna. Nu rör vi oss igen mot fascism och totalitarism, där hårda värden värdesätts mer än kärlek och fred. Konstens uppgift är ändå inte att lära oss någonting; den kan bara visa vad som var och väcka känslor. Resten är upp till oss.
Tack vare stipendiet från Vivicas vänner kunde Lundan arbeta vidare på musikalen i en månad, efter en tids paus i arbetet under föräldraledighet.
– Jag fick finslipa på scener och fördjupa mig i arbetet igen. Jag återgick till arbetet i ett världsläge som blivit allt mer aggressivt och det kändes ibland tungt att omringa sig i våld och krig också i fiktionen. Där var sången min räddning, jag hittade stort nöje i att skriva nya låtar. Det gladde mig att jag märkte att jag utvecklats som låtskrivare. Nu får verket vila igen en stund och vänta på en produktionsplats.
Bilder från arbetsprocessen: Kaisa Lundan
En av Vivicas Vänners stipendiater år 2024 är regissör Ida Kronholm med Känslosymfonin – en tvåspråkig musikalisk föreställning om känslor och känslospråk för barnpublik. Den magiska världen kring en teaterföreställning erbjuder en trygg plats för barn att känna igen sig, ifrågasätta och häpna.
Föreställningen skrivs Ida Kronholm, Kaisa Leppänen och Robert Kock, som kallar sig sjäva för Känslosymfonikerna.
– Vi är intresserade av hur barn i lågstadieåldern tänker kring känslor – sina egna och andras, berättar Ida Kronholm.
Ida Kronholm, foto: privat
Just nu är de uppe i researcharbetet som lägger grund för manus och komposition. De har intervjuat experter och är nu ute och gör workshops med barn i tre skolor i Helsingfors. De leker, spelar teater, pratar och samlar kunskap och uttryck för att kunna göra en relevant föreställning för åldersgruppen.
Det här skedet har Känslosymfonikerna fått bidrag av Svenska kulturfonden för att genomföra. Sedan planerar de en workshop med hela arbetsgruppen, det vill säga ljuddesigner Tony Sikström, visuell designer Mirjam Yeboah, musikern Abdissa ”Mamba” Assefa och skådespelaren Roderick Kabanga. Leppänen och Kock börjar sina dubbelroller som manusförfattare/skådespelare och kompositör/skådespelare och Kronholm själv fungerar som manusförfattare/regissör.
– Vi hoppas knyta en till musiker till gruppen också, men det gör vi först när vi vet hurdan musik det ska bli, säger Kronholm.
Vivicas Vänners stipendium kommer att användas för förverkligandet av workshopen, och arbetsgruppen ansöker också om pengar från flera andra fonder.
Ida Kronholm har en koppling till Vivica Bandler via sin mentor, regissör Suzanne Osten. (Läs Vivicas Vänners intervju med Osten här!)
– Suzanne Osten berättar så roligt om Vivica Bandlers tid på Stockholms stadsteater, hur hon hade sin stora handväska med kartotek över alla skådespelarna där hon grävde för att berätta vem som var tillgänglig. Hennes beslut att ge Suzanne en egen scen blev historiskt för barnteatern, det går inte att överdriva betydelsen Unga Klaras arbete haft. Tack Vivica!
Kronholm säger att det är revolutionärt att jobba med just barnteater, något hon lärt sig av Suzanne Osten.
– Att stå på barnens sida och berätta om riktiga saker för dem och tillsammans med dem är ett hedersuppdrag. Jag tror så otroligt starkt på teaterns kapacitet för kontakt, transcendens, det magiska i mötet mellan verk och publik. Det MÅSTE barn få tillgång till. Men barn har ingen köpkraft, så det krävs politik och goda vuxna för att de ska få uppleva konst. I Norge får man bäst lön för att göra barnturneföreställningar och det är hård konkurrens om platserna – detta är resultat av politiska prioriteringar!
Nu fortskrider arbetet med Känslosymfonin och det som enligt Kronholm är det mest intensiva inspirationsskedet.
– Det är ett otroligt spännande tema vi närmar oss och jag hoppas att många fler finansiärer vill göra som Vivicas Vänner och stötta detta projekt – ny musikalisk teater för 7–10-åringar växer inte på träd!
