Vivica Bandler 100 år

Text: Ida Henrikson

– Vivica var inget helgon, även om hon på gamla dar gjorde sig vänlig och trevlig. Det är väl en normal utveckling bland maktmänniskor. När fan blir gammal blir han religiös. Inte för att hon var så jävla troende. Hon bet sig fast vid livet ända till slutet. Hon ville inte ge upp.

Scenografen Ralf Forsström (f. 1943) tillbringar en del av sina pensionsdagar i sitt hus i Lovisa, ett hus som är fullt av konst: masker från hela världen, målningar från olika kulturer, flera rum fulla av böcker om och kring konst, samt hans egna skisser och arbeten.

Det är också i Lovisa han i tiderna fick sin första inblick i Vivica Bandlers liv.

Foto: Ida Henrikson

Forsströms föräldrar var krögare och i krogfamijer får man höra en hel del om gästerna. Som barn råkade Forsström på Vivica Bandlers pappa Erik von Frenckell ett antal gånger då denne vistades på Lovisa Casino – familjen von Freckell hade en sommarvilla i grannkommunen Pernå. Delar av krogen stängdes av för von Frenckell och hans gäster och det var endast Forsströms mamma som fick servera dem. Han var en inflytelserik man som “satt i alla instanser” och umgicks med eliten.

En dam i mörka solglasögon och grön scarf runt huvudet sitter i restaurangen med en herre framför sig, han har ryggen emot mig. Jag är bara barnet och har fått följa med mamma till jobbet. Kvinnan är Tabe Slioor och mannen hon sitter med är Erik von Frenckell. Nästa vecka sitter samma kvinna där vid samma bord med en annan herreman. Den andra herren är flintskallig och vi känner honom under namnet Kekkonen. Tabe Slioor är den kvinna som de här herrarna på toppnivå konkurrerar om. Det här är 50-tal och hon är en femme fatale. Makten är erotisk för vissa kvinnor, makten och pengarna, vilket också Vivica senare kommer att utnyttja ganska hänsynslöst. Det är en sida av den högborgerliga miljön.

Nästa steg som förde Ralf Forsström och Vivica Bandler närmare varandra skedde via Studentteatern, där han som ung var aktiv tillsammans med Bengt Ahlfors, Johan Bargum, Lars G. Thelestam och Pontus Dammert. Det första besöket på Villagatan 1 i Helsingfors var dock på inbjudan av Vivicas mamma, Ester-Margaret von Frenckell, som var docent i teaterhistoria. Det skulle grundas en teaterhögskola – det vill säga universitetet skulle få en teaterlinje – och hon hade bjudit in Studentteatern för att ta reda på hur många finlandssvenskar som tänker börja studera teater på den nivån.

Senare bjöd Studentteatern in regissören och teaterchefen Vivica Bandler som gäst till ett av sina månatliga samkväm. Det enda Forsström minns är att Bandler berättade om hur hon och Göran Schildt, som var aktiva inom Studentteatern på 30-talet, hade supit hela natten och på morgonen promenerat ner mot Havsgatan för att se bombplanen välla in över Helsingfors. Kriget hade brutit ut.

– Det är en bild som fastnade.

Första gången Forsström och Bandler träffades professionellt var in samband med musikalen I våras, skriven av Bengt Ahlfors och Frej Lindqvist och regisserad av Ahlfors på Lilla Teatern, där Vivica Bandler var chef.

Det är hösten 1963. Vi håller på och bygger dekoren för I våras. Jag har en idé om att ta bort de två första bänkraderna i salongen och bygga ut en trappa så att vi inte behöver några möbler. Harry Packalén är teknisk chef på Lilla teatern, min läromästare i mycket. Det är söndag morgon och vi har jobbat hela natten. Jag ligger under trappan och nitar fast tyg. Då ser jag plötsligt ett par gummistövlar och ett par tjocka vader. Jag kikar upp och ser en argsint kvinna som ropar: “Varför är det här inte färdigt!” Hon är oerhört auktoritär. Packis säger: “Det är inte Ralfs fel utan det beror på snickaren som ligger efter i tidtabellen.” Då lugnar hon sig. Det är vårt första möte.

I våras blev en pangsuccé både innehållsmässigt och visuellt. Pjäsen turnerade både i Finland och Sverige.

HELA HANDEN

Via restaurangvärlden och ryktesvägen hade Forsström hört mycket om Vivica Bandler. På börsklubben satt gubbarna och diskuterade vilka som var Vivicas senaste frillor.

– Vivica hatade sin pappa, men de var egentligen ganska lika i sin maktutövning. Sådana personer som ville klättra upp på samhällsstegen utnyttjade Vivica till sina egna ändamål, men hon utnyttjade dem tillbaka.

Forsström säger att han inte alls är negativt inställd till Vivica, men att han har sett hurdan hon var.

– Min pappa varnade mig när jag skulle börja jobba på Lilla Teatern och sa: “ger du lillfingret tar hon hela handen”. Och det var vad som hände. Plötsligt gjorde jag sex scenografier under det första året! Det var min högskola.

Så småningom blev Forsström och Bandler närmare vänner.

– Jag råkade komma in i den så kallade lottakåren i Helsingfors via Vivica och Tove Jansson och Tuulikki Pietilä. Jag var deras lilla maskot, jag var det enda karlen som fick vara med på deras fester.

Alltid när man gick ut med Vivica var det flott, det var “viimeisen päälle”, berättar Forsström, man drack champagne och det söps ganska rejält. Det var vodka som gällde, eller jallu.

Vi är på ABC-teatern i Stockholm tillsammans med Bebbe Ahlfors där vi gästspelar med I våras. Det är eftermiddag, vi håller på och gör ljussättningen. Vivica kommer tyst in och lägger en flaska vodka på scenkanten. “Jag ville bara se att ni mår bra” säger hon och så åker hon tillbaka till Helsingfors. Det är sådana saker hon gör. Efter premiären bjuder hon på flott middag. Det enda jag minns är att vi äter ceviche och dricker vodka och hon berättar om sitt förhållande till Ingmar Bergman (han avskydde henne och kallade henne en finsk alkoholist).

– Man drack ju mycket inom teaterkretsarna på den tiden. Men Vivica var stenhård: ingen fick lukta sprit när man jobbade på Lillan. Man måste också komma ihåg att hon var herrgårdsfröken och hade en stor gård att sköta på sidan om teaterarbetet.

Bandler hade berättat för Forsström om att hon hade en grupp kor kvar på familjens gård i Saaris som hon inte ville göra sig av med, eftersom kvinnorna som skötte dem skulle ha blivit arbetslösa. Så hon höll kvar korna även om hon gick på förlust.

Hon hade ett alldeles speciellt förhållande till pigorna, menar Forsström. Också på Villagatan satt hon alltid i köket med pigorna, av dem fick hon den närhet och ömhet som föräldrarna inte gav henne.

TRENDMEDVETEN SALONGSSOCIALIST

I våras var Forsströms biljett in i Stockholms teatervärld. Samtidigt som han började jobba på den experimentella Pistolteatern kom också Vivica Bandler till Stockholm och blev chef för Stadsteatern.

– Vi hade ganska intressanta gästspel på Pistolteatern och då dök hon upp. Hon var expert på att stjäla andras idéer och följde noggrant med undergroundkulturen. Dels fanns där nya intressanta skådespelare och dels nya idéer. Hon hade ett kontaktnät över hela Europa, vänner i Paris, London, Berlin… Hon behövde bara ringa ett samtal för att fråga vilken pjäs som var hetast just då och så plockade hon upp den hit till norr.

Vi är på nachspiel hemma hos mig i Stockholm tillsammans med den fria gruppen Nationalteatern från Göteborg, vi sitter i ring på min heltäckningsmatta. Vi ungdomar röker alla hasch, medan Vivica har en fickplunta med konjak. Den lägger hon mitt i cirkeln och säger: “Den här är sen min!”. Senare blir en av kvällens gäster, Peter Wahlqvist, chef för Stockholms Stadsteater.

Vivica Bandler tyckte om unga intelligenta människor. Via dem hängde hon med i tiden och höll reda på vad som hände.

Enligt Forsström var hon inte särskilt begåvad visuellt och dessutom såg hon dåligt. Ibland tyckte hon att vissa dekorer var för artistiska, det gillade hon inte. Hon använde ordet “artsy”.

– Men hon litade på mig.

Under Forsströms tid på Lilla teatern regisserade Bandler mycket lite. Hon kom in på slutet och putsade upp. På Stockholms stadsteater regisserade hon inte alls, utan var en slags chefsproducent.

– Det var hon mycket skicklig på, att para ihop olika människor som var bra på det de gjorde. Själv kom hon med i slutfasen av arbetet och gav goda råd. Hon var mycket auktoritär och höll i alla trådar. Och hon var skicklig på PR. Som Ralf Långbacka brukar säga. “Hon kan få till och med en skitsak att bli en stor händelse.” Hon hade verkligen förmågan att sälja grejer.

Forsström blev erbjuden att komma till Stockholm för att göra Moskvafeber av Frej Lindqvist. I samband med det högg Bandler fast vid honom. Hon skulle sätta upp Spargrisen av Eugéne Labiche med den franska regissören Yves Bureau. “Tyvärr måste jag skicka dig till Paris så att du får jobba med honom” sa Bandler åt Forsström.

– Jag tog emot jobbet och det blev succé på hösten. Då köpte hon mig. Jag hade otroliga privilegier, en lägenhet som teatern betalade och så flög jag hem till Helsingfors på teaterns bekostnad varje weekend. Efter det blev jag blev kvar på Stadsteatern och jobbade för henne i många produktioner.

Det här var mot slutet av Bandlers period på Stockholms stadsteater.

– På slutet blev det lite kris, hennes sätt att sköta saker var för auktoritärt och passade inte in i den tidens Sverige. Men trots att det inte gick så bra längre hade det reserverats pengar från de tidigare stora succéerna så att ekonomin gick ihop. Sen insåg styrelsen med hjälp av personalen i uppror att det kanske är dags för henne att gå i pension. Utåt sköttes det hela mycket snyggt. Men visst blev hon utintrigerad.

Vivica Bandler var salongssocialist, säger Ralf Forsström. Hon hade goda kontakter till Sovjet och var bästa vän med kulturministern under kommunisttiden, hade sina kontakter också åt det hållet också, så att säga.

– Det var hennes uppror mot borgerskapet. Men på 70-talet var ju alla radikaler, det var mode. Framförallt hade hon goda kontakter med socialdemokraterna i Sverige.

Efter tiden på Stadsteatern började Vivica Bandler regissera igen och gjorde bland annat Äktenskapsspel av Edward Albee på Lilla teatern med Frej Lindqvist och Lilga Kovanko i rollerna. Ralf Forsström gjorde scenografin och uppsättningen gästspelade på Dramaten.

KVINNOTJUSAREN BANDLER

– Ibland när vi talade i telefon och jag berättade om nån ny man jag förälskat mig i, kunde hon säga: “Jag har haft en ung kvinnlig poet här på min sängkant hela natten som läst dikter åt mig.” Så nog kunde hon också.

Bandler och Forsström kunde någon gån prata om hur det var att tillhöra sexuella minoriteter, men det var aldrig jobbigt.

– Det var så självklart i gänget med Tove och Tooti. Det var inga problem med det.

Bandler var skeptisk till organisationer för sexuella minoriteter. “Ska vi enögda också ha en egen förening?” lär hon ha sagt.

Hon hade säkert haft det svårt på 40-och 50-talet, menar Forsström, men också då fanns det enligt honom en “bögmaffia” inom teaterlivet och de höll varandra om ryggen.

– Klart att Vivica fick göra vad hon ville. Hon fick sätta upp Jean Genets Jungfruleken på Svenska teatern år 1948! Det var oerhört radikalt.

I början av 1980-talet blev Forsström åter kallad till Stockholm.

– Vivica hade kommit på det geniala med att hon skulle lansera Arja Saijonmaa i New York. De var goda väninnor och hade rest i New York och sett föreställningar och dittan och dattan. Vivica hade en stor kärlek till sångerskor.

Men före det stora genombrottet i New York skulle det göras en provshow på Operan. “Vi ska göra en revy. Har du idéer för dekor?” undrade Bandler. Budgeten var noll

– Så vi gjorde dekoren av toalettpapper, stripes som man kunde flytta på och belysa på olika sätt, lite som norrsken, förklarar Forsström.

“Flickorna” hade kommit på idén att komma in i USA via den kulturella satsningen Scandinavia Today och få pengar från olika håll och framförallt uppmärksamhet. Repertoaren var blandad.

– Premiären på Operan var ganska lyckad, jag minns att fru Koivisto satt i publiken.

Sen bar det av till New York.

– Där fungerar det så att man hyr en teater som är helt tom och så hyr man in allt från ljus till inspicient och så vidare. Så jag och Vivica åkte runt under en veckas tid, uptown och downtown, och tittade på olika lokaler.

Under de här resorna i de gula taxibilarna satt de och pratade om det mesta. De kom nära varann på många sätt.

Men inte alltför nära. Forsström berättar om Bandlers berömda glasögon som hon var så rädd om. Man fick inte inkräkta på hennes personliga space eftersom hon var rädd för att glasögonen skulle gå sönder – utan dem såg hon inget.

Forsström fick också höra om Vivicas äktenskap med Kurt Bandler.

– De var båda bisexuella. Hon gifte sig dels för att hon ville ha barn, dels ville hon rädda en jude. Men det blev inga barn, även om de försökte. De bodde ju på Villagatan! Kan du tänka dig att bo i det där hemska spökhuset. Fullt krig, Erik och Ester-Margaret bodde där i varsin avdelning och så Vivica i sin. Erik hade sina älskarinnor men Ester-Margaret höll stilen.

Då Vivica ville bjuda in sin bästa väninna Erna Tauro till bröllopet, lär Erik von Frenckell ha sagt att det räcker med en jude på festen.

En berättelse går ut på att mamma von Frenckell ligger förlamad, mer eller mindre för döden. Då kommer pappa von Frenckell in i sjukrummet med Tabe Slioor vid armen och säger: “Jag skulle bara vilja presentera min nästa hustru!”

– Det här berättade Vivica åt mej i taxin i New York! Vivica var inte speciellt släktkär, men hon var ändå en Frenckell. Hon lärde sig maktspelen redan på ett tidigt stadie. Mycket av sina kontakter fick hon ju via Erik.

DOLLARSSEDLAR OCH DIAMANTER

Till showerna med Saijonmaa gjorde Forsström dekoren av elastiska förbandsstripes.

– Två pappväskor fyllda med förband. Det var hela broadwaydekoren! Sammanlagt vägde allt ett och ett halvt kilo.

Bandler var god vänninna med Finlands konsul i New York, så innan premiär ordnade hon en lunch på stans finaste restaurang i Central Park tillsammans med konsulatet – för att pressen skulle få träffa Arja Saijonmaa redan på förhand. Det var så hon jobbade, förklarar Forsström. Hon sålde in sin produkt.

– Jag gjorde också Arjas kostymer. Jag hade köpt in tvättat linne på second hand. Vivica tyckte att det gamla linnetyget doftade så gott och jag tänker att det har något att göra med hennes barndom och relationen till pigorna.

Vi har kommit överens om att jag får resor, mat och husrum betalt. Jag tar inte betalt för själva jobbet. En vecka i New York har gått och mina egna pengar är slut. Jag säger åt Vivica att jag inte kan fortsätta jobba om jag inte får pengar till mat. “Kom till mitt hotell imorgon bitti” säger Vivica. När jag stiger in i rummet är hon sur som en anka. Framför sig på bordet har hon en bunt med endollarssedlar – och så börjar hon räkna. En dollar, två dollar, tre… När hon kommer till tio frågar hon: “Räcker det här?” Nej säger jag. Så fortsätter hon till trettio. “Räcker det? “ Nej. När hon kommer till 150 säger jag “nu räcker det”. Såhär fräck är hon. Det berättar nåt om hennes snålhet.

– Det var en otroligt bra deal för henne. Jag designade kläder åt Arja och gjorde alla ljus och så vidare. Och kärringen ville inte betala! Jag hade levt på pizzaslice i en vecka. Men såhär var hon. Sen kunde man nog dricka champagne.

En dag var det en stor öppningsfest för hela Scandinavia Today på Guggenheimmuseet. Alla nordiska kungligheter och Islands president Vigdís Finnbogadóttir skulle komma.

– Vivica sa att vi skulle dit fast vi inte hade någon inbjudan. Men hon hade tajmat det så perfekt att vi anlände precis samtidigt som kungligheterna och just när Vigdís gick in i museet kom Arja, Vivica och jag stormande och Vivica ropade “Vigdís!” – de var goda vänner – och de omfamnade varandra och vi presenterades för kungligheterna och sen gick vi alla in i museet samtidigt. Det här var fru Bandlers sätt, hon var skicklig på sådant.

Forsström berättar också om en svensk finansman som bjöd dem på lunch för att han var kär i Arja Saijonmaa. Medan lunchen framskred blev Vivica bara surare och surare. Till sist slog hon näven i bordet och sa: “Nu går vi, Ralf!”

– Senare sa hon åt mej: “Nu förstår jag varför jag tycker så illa om honom. Han påminner för mycket om min pappa.”

Arja är mycket nervös inför premiären, men plötsligt blir hon lugn och gör en jättebra show. Kritiken är bra och publiken är nöjd. Följande dag går jag upp till flickornas svit på hotellet för att träffa Vivica. Hon kommer ut och säger att vi får inte störa, Arja har ett viktigt telefonsamtal med Olof Palme som har ringt för att fråga hur det har gått. Vi sitter utanför hotellrummet. Jag undrar hur hon fick Arja att bli så lugn. Hon säger att jag ska ta en titt på Arjas högra hand. Och när Arja kommer ser jag en av de största diamanter jag någonsin skådat, i en ring på hennes finger. Personregi?

HÅRT MOT HÅRT

Att privatlivet och jobbet blandades ihop var inget problem för varken Bandler eller Forsström.

– Det var hennes privatliv och jag hade mitt. Vi var båda ganska aktiva sexuellt. Titta nu på teaterlivet idag också, på vem som ligger med vem. Det är likadant. Man hamnade in i roliga sammanhang!

De två veckorna i New York var det sista Forsström gjorde med Vivica Bandler. Allt som allt blev det ett tiotal föreställningar på Lilla Teatern i Helsingfors, på Stockholms stadsteater och så Arja Saijonmaa.

– Vi hade ett stående skämt när Vivica brukade ringa mej och jag öppnade samtalet med: “Nå vad ska du utnyttja mig till den här gången?” Hon skrattade.

Under de många åren av samarbeten uppstod inga värre konflikter mellan Bandler och Forsström än situationen med dollarssedlarna i New York.

– Vivica tyckte om när man satte hårt mot hårt, när man inte gav efter. Hon respekterade det. Hon var en stenhård förhandlare och fick nästan alltid sin vilja igenom eftersom hon var jävligt smart. Men nog fanns det människor som sa nej.

Bandler brukade lämna bud åt Forsström och be om att han skulle ringa till exempel tre minuter över tio. Om han ringde fyra över hade hon inte längre tid. Det var en härskarteknik, menar Forsström.

– Hon hade ju ett glasöga, så man visste inte riktigt hur man skulle se henne i ögonen. Hon lärde mej att om man vill göra en någon osäker ska man inte titta den personen i ögonen, utan mitt på näsan, mellan ögonen. Då blir folk osäkra. Överklassens gamla konster! Hon kunde alla knepen.

MÅNGFACETTERAD MYTOLOGI

– Det här kanske låter negativt. Det är det inte. Vi var hennes barn. Hon ställde upp för dem hon brydde sig om och räddade många som hade svårt att hitta sin väg i livet.

Tjänsten som chef på Åbo svenska teater är öppen, det är år 1972 och jag ringer Vivica för att fråga om råd. Hon undrar vad i helvete jag ska göra i Åbo. “Åbo är en gammal damgarderob, när man öppnar dörren väller det ut odörer av gammal damparfym” säger hon. Men när jag förklarar för henne att jag av olika orsaker har bestämt mig för att söka tjänsten säger hon: “Meddela bara styrelsen att du kommer då och då och så åker du dit.” Så på hennes råd åker jag till Åbo, jag har på mig min ljusröda mahjongpyjamas och en stor vargskinnspäls och två timmar senare är jag teaterchef på Åbo svenska teater. Vivica kan sånt här. “Det är du som sätter agendan och ställer dem mot väggen.”

Kontakten mellan de två bröts då Forsström en gång inte ringde henne, trots att Vivica hade lämnar bud.

– Vivica ville göra något på Lahtis stadsteater. Jag hade inte tid och jag hade inte lust längre. Jag tycker att man i vissa sammanhang kan tänka sig att sluta. Jag hade andra projekt på gång, var förhindrad. Om hon verkligen hade behövt mig kunde hon ha ringt själv. Inte bett mig ringa tre minuter över nio.

Forsström upplevde också att Vivicas tid var över, att hennes regier inte längre var så intressanta.

– Det är ju det grymma i det här yrket. Nu efter 55 år i branschen har det samma hänt mig, jag gör inte föreställningar längre. Jag kan göra utställningar, men för teatern har jag satt punkt.

Just nu håller han på med utställningar kring en serie kulturhem i Lovisa stad.

Om Vivica Bandlers betydelse för teatern framhäver Forsström det faktum att hon tog in Europa till Finland, genom de pjäs- och författarval hon gjorde.

– Hon var det första som spelade Genet och Ionesco utanför Paris. Hon var den som insåg att Dario Fo är ett geni och tog honom hit. Plus att hon hade kontakt med alla de andra stora teaternamnen i Europa, samt kontakter till östsidan. Det var hennes största insats. Hon var en överklassflicka som hade råd att resa.

Forsström säger att det som Vivica bittert ångrade i livet var att hon lämnade Tove Jansson. Deras romantiska relation var kortvarig.

– På den tiden var Vivica ute och flaxade med så många. Vid saijonmaatiden sa hon åt mig att hon ångrade att det tog slut mellan henne och Tove, även om det var hon som lämnade situationen. Men hon insåg Toves storhet och tog in henne i teaterkretsarna. De förblev nära vänner. Tove var ett geni och det fattade ju Vivica.

Forsström menar att det har bildats en mytologi kring Vivica Bandler, men att det inte är hela sanningen.

Enligt honom finns det de som anser hennes självbiografi vara ren och skär lögn.

– Hon sa en sak åt en person och en annan sak åt en annan. Fast hon brukade säga att det är bättre att tala sanning för då behöver man inte komma ihåg vad man har ljugit.

Just den manipulativa sidan av Vivica Bandler var ändå en av hennes professionella styrkor, menar Forsström. Som regissör och producent manipulerade hon skådespelarna och då kunde det uppstå något.

Av Bandlers livsberättelse finns det troligen lika många versioner som det finns berättare.

– Det är så typiskt Vivica att ljuga ihop lite, att hitta på och manipulera. Inte vet jag vad sanningen är, konstaterar Ralf Forsström.

---

Ida Henriksons artikel har tidigare publicerats på Vivica Bandlers festblogg Viva Vivica, Stadin friidu!

---

På Ralf Forsströms initiativ sammanställdes utställningen Viva Vivica! – Vivica Bandler 100-år, som är ett samarbete mellan Teaterstiftelsen Vivicas Vänner och Teatermuseet.

Lilga Kovanko minns den goda vännen Vivica Bandler som levde för konsten och arbetet – och gjorde allt för sina närmaste.

Text: Ida Henrikson

Kungsörnen Örjan är rädd för att flyga. Han svävar bara lågt, precis ovanför markytan. Men i hemlighet drömmer han om att flyga högt uppe på himlen med de andra örnarna. En dag träffar han en liten kungsfågel som lovar lära honom att flyga. Det enda örnen behöver göra är att klättra upp på en kulle. “Nej”, utropar Örjan, “det vågar jag inte!”. “Som du vill, då kan jag inte hjälpa dig”, svarar kungsfågeln och flyger iväg. Örjan funderar länge, men tar sig till slut ändå upp för backen…

Skådespelaren Lilga Kovanko (f. 1943) kommer direkt från en yogatimme på Helsingfors Stadsteater, där hon går en gång i veckan också efter pensioneringen. Vi har satt oss ner mittemot varandra på ett café i Berhgäll med varsin rykande kopp cappuccino då hon börjar berätta en saga för mig. Berättelsen om den höjdrädda örnen Örjan.

Det var såhär Vivica Bandler jobbade, förklarar hon. Då Bandler skulle ge en regianvisning tog hon skådespelaren åt sidan och berättade en historia. Hon talade mycket långsamt. Och hon talade i liknelser.

– Första gången jag jobbade med Vivica förstod jag mig inte alls på henne! skrattar Kovanko.

Lilga Kovanko (bild: SLS arkiv, SLSA 1222)

“JAG VAR SÅ NAIV!”

Redan som barn kände Kovanko till Vivica Bandler och följde med hennes arbete på Lilla Teatern genom att se föreställningar och läsa recensioner. Bandlers jobb som teaterchef och regissör – hur hon förnyade hela det sceniska tilltalet – fascinerade den unga Kovanko.

Då hon någon gång stötte på Bandler i teaterns korridorer efter en föreställning kände hon både stor respekt och skräck.

Det skulle ändå räcka ända till år 1984 förrän de två jobbade tillsammans. Då medverkade Kovanko i Klaus Manns Flykt mot norr på Lilla Teatern, som Bandler dramatiserade och regisserade tillsammans med med Raija-Sinikka Rantala. År 1987 spelade Kovanko Greta Garbo i Bandlers regi av Lars Löfgrens Moje.

– Jag var så naiv! Och Vivica var så respektingivande, fast hon var vänlig var hon en auktoritet. Jag kunde säkert inte ens ta emot det hon gav. Jag förstod hennes metoder först långt senare.

Idag har Kovanko en lång karriär bakom sig som en av de centrala gestalterna på Lilla Teatern, där hon varit anställd åren 1969-1974 och från 1979 framåt, med en avstickare på Svenska Teatern. Under den tiden var Bandler inte längre aktivt kvar på Lillan, men gjorde gästregier och satt i styrelsen.

Jobbet på Lilla Teatern var Kovankos första efter Teaterhögskolan, vilket kändes stort eftersom det egentligen hela tiden hade varit hennes slutmål. Nu funderar hon anspråkslöst på ifall hon kanske ändå borde ha jobbat med annat och samlat erfarenhet innan hon kom in bland legenderna på Lillan.

– Jag gav mig aldrig chansen att på minsta sätt jämföra mig med de andra, det tog hemskt många år innan jag ens vågade kalla mig skådespelare.

Kovanko menar att hon hittade sin självsäkerhet som konstnär först sent i livet, och att arbetet med Bandler hade mycket med det att göra.

En av vändpunkterna kom i och med Edward Albees Äktenskapsspel år 1991 där hon spelade mot Frej Lindqvist, i regi av Vivica Bandler. Under sommaren bodde och repeterade ensemblen i på Bandlers sommarhem i Tammela och under arbetet lärde Kovanko känna Bandler lite bättre.

– Ibland sprang jag ut i skogen i ren förtvivlan. Men det var något som hände, Vivica fick mig att gå över mina egna gränser – utan att jag själv märkte det.

Hon torkar en tår ur ögonvrån med sin servett.

VÄNKÄRA VIVICA

Senare blev de två också goda vänner. Kovanko var bland annat Bandlers privata chaufför under teatersomrarna i Tammerfors. Bandler behövde någon som ledde henne rätt, eftersom hon såg så dåligt.

– Hon använde sina vänner som ögon. Hon ville att man skulle berätta att här kommer en tröskel eller en trappa, men utan att röra vid henne, så att hon kunde komma in i ett rum utan att förlora sin värdighet.

I gengäld var Bandler väldigt generös och vänkär. Hon släppte inte vem som helst nära, men kunde rikta in sig på vissa människor som hon ville hjälpa och gjorde sedan allt hon kunde för att lyfta dem.

– Det var en gåva att få vara hennes vän. Men man skulle inte svika henne! Då förlorade man hennes tillit för alltid.

Man fick inte heller vara lat på det intellektuella planet. Bandler ställde höga krav på den hon diskuterade med och var alltid hundra procent fokuserad på det pågående samtalet. Kovanko beskriver henne som “överintelligent”.

Om Bandler talade i telefon, vilket hon ofta gjorde i jobbärenden, existerade inget runt omkring.

Hon hade också en intelligent humor som inte grundade sig på situationskomik.

– Och ett underbart skratt! Men samtidigt fanns gråten hela tiden nära.

TOVE & KÄRLEKEN TILL ARBETET

En sommar hjälpte Kovanko till med att organisera Bandlers arkiv ute på Tammela.

– Vivica sparade precis allt! Jag fick slänga tomma kuvert i smyg, men allt annat arkiverades.

Att gå igenom arkiven gav en inblick i Bandlers liv via fotografier och brev. Bland annat berättar Kovanko om korrespondensen med Tove Jansson som finns sparad. Toves brev till Vivica handlar långt om arbete.

– De stora konstnärerna brann för sin sak med en stark inre glöd, allt handlade om att arbeta och skapa!

Lilga Kovanko stod vid Vivica Bandlers sida ända fram till slutet då Bandler insjuknade i Parkinsons. Bandler fick till sist somna in i sitt eget hem på Villagatan i Helsingfors.

– Den natten hon dog var vi alla där. Hennes sista andetag var märkligt lugnt, minns Kovanko.

Själv har Kovanko aldrig haft obehag för döden, eftersom hon som ortodox är van vid att se döda människor på grund av traditionen med öppna kistor. Bandler, däremot, var inte religiös och hade en krass inställning till döden. Hon tänkte mest på de praktiska sakerna.

Kovanko säger att om man verkligen brinner för konsten, som Vivica gjorde, kan man aldrig riktigt lämna yrket man har valt. Bandler hade inga barn, det var konsten som var livets mening.

– Jag har kanske aldrig brunnit tillräckligt, för jag har inte haft några problem att lämna arbetet, skrattar Kovanko och berättar hur mycket hon njuter av sina dagar som pensionär.

Det finns helt enkelt olika sätt att vara konstnär på.

STEGET FÖRE

Vivica Bandler är känd för att ha tagit avantgardeteatern till Finland. Kovanko tycker ändå att man i historieskrivningen kunde lyfta upp hennes arbetet som regissör ännu mer.

– Fast Vivica själv var totalt ointresserad av historia. Hon tänkte framåt och var alltid steget före alla andra.

Vi stiger upp och Kovanko ger mig en kram utanför cafét. Det är en kall novemberdag och himlen är stor och blå.

Berättelsen om den höjdrädda örnen Örjan slutar med att den lilla kungsfågeln obemärkt har lyckats locka örnen att själv klättra upp för kullen, upp på en sten, upp i en gran och ända upp till trädets topp. Då finns det inte längre någon annat val för örnen än att breda ut sina vingar och kasta sig ut i luften.

– Sist och slutligen är konstnärskapet en fråga om självförtroende. Det gav Vivica. Som kungsfågeln gjorde med den höjdrädda örnen. Hon fick mig att flyga.

Sagan om den höjdrädda örnen Örjan baserar sig på bilderboken av Lars Klinting

---

Ida Henriksons artikel har tidigare publicerats på Vivica Bandlers festblogg Viva Vivica, Stadin friidu!

Milja Sarkola och Vivica Bandler var goda vänner, trots en åldersskilnad på nästan sextio år. Sarkola berättar om hur viktig Bandler var som kulturpåverkare och kvinnlig förebild, om det oproblematiska med hennes bisexualitet och vad vi kan lära oss av Bandler idag, hundra år efter hennes födelse.

Text: Ida Henrikson

Milja Sarkola, foto: Ida Henrikson

Vi träffas i Vivica Bandlers kök på Villagatan i Helsingfors. Januarisolens granna strålar hittar inte riktigt ända fram genom fönstret som vätter mot den skuggiga innergården.

Det är ett berömt kök, som rent av blivit ett begrepp. Regissören och dramatikern Milja Sarkola har suttit här många gånger förut – det var oftast här hon umgicks med Bandler.

– Här samlades vi, här fanns ett stort matbord och kring det hölls alla arbetsmöten, förklarar Sarkola.

Nu har köket renoverats och matbordet har fått ge vika för en modernare arbetsbänk. Idag hålls det olika privata tillställningar i lägenheten, köket används i cateringsyften. Men de gulnande skåpen är i originalskick och den gamla vedspisen har fått stå kvar, även om den fått sällskap av en mer användarvänligt induktionsspis.

Det fanns en tid då Finlands och världens teatermakare samlades just här, och under många årtionden var köket både en samlingsplats och Vivicas arbetsrum.

– Ofta ordnade Vivica en lunch eller middag i samband med mötena, minns Sarkola.

Bandler kunde också bjuda in folk hon inte kände men ville lära känna, hon ville initiera nya projekt, få folk ur sina sociala bubblor. Det var en av hennes styrkor – nyfikenheten på människor, speciellt på människor från andra samhällsklasser eller kulturer än sin egen.

Vänskap uppstår

Milja Sarkola träffade den redan då legendariska regissören och teaterchefen Vivica Bandler då hon själv var väldigt ung. Bandler var nästan sextio år äldre.

– Jag hade säkert hälsat på henne i Lilla teaterns korridorer redan tidigare. Men kring 1994-95 gjorde vi en liten absurd föreställning med Daniil Kharms texter för Studentteatern som Vivica råkade se. Efter det bjöd hon in oss till Hangö teaterträff. Det var det första regiarbetet jag hade gjort och hon blev inspirerad. Kanske för att hon själv hade en bakgrund inom absurd teater, hon connectade med det.

De två lärde känna varandra. Sen bad Bandler Sarkola med i projektet Svenska dagen annrolunda, som hon hade startat med Märta Tikkanen.

– Jag kom med som en slags sekreterare, tog hand om det praktiska, berättar Sarkola.

Senare fick Sarkola också hjälpa Bandler med att gå igenom familjens arkivmaterial på Saaris gård i Tammela. Vid det skedet kände de varandra redan ganska bra och Sarkola fick ta del av ett rätt personligt material. En nära vänskap uppstod.

– Hon var närmare åttio när vi lärde känna varandra, jag var kring tjugo. Det var spännande. Hon kunde ha varit min mormor eller farmor och samtidigt var vi ändå på helt samma plan. En auktoritet var hon också, i början var jag ganska rädd för henne. Hon var så känd.

Blygheten inför Bandler handlade också överklassbakgrunden, en stor del av Sarkolas energi gick i början till att fundera på om hon skulle nia eller dua Bandler.

– Det fanns inte många människor jag niade. Samtidigt var hon jätteokej med folk. Men i märkliga ögonblick kunde man inse att vi inte var helt du.

Den unga Sarkola fick en inblick i en historia och ett klassamhälle som hon inte hade någon erfarenhet av alls.

– Bara det att hon hade tjänstefolk kändes som en annan värld, förklarar hon.

En puff i rätt riktning

Vänskapen med Bandler kom att påverka Milja Sarkolas karriärsval på ett avgörande sätt.

– Hon sådde ett frö i mej. Tanken att jag kunde bli regissör. För jag hade inga såna tankar! Jag var intresserad av teater men visste inte vilken min roll skulle kunna vara.

Sarkola hade sufflerat ganska mycket på Lilla Teatern, men någon aktivare roll hade hon svårt att se då. Bandler, däremot, såg det genast.

– Hon uppmuntrade mig åt rätt håll. Jag var van vid en viss kritisk uppmuntran: “Det är bra, men…”. Från Vivica kom för första gången det här att “dig tror jag på, punkt. Det här ska du göra.”

Bandler hade liknande förhållanden till många människor. Hon trodde på folk mer än de trodde på sig själva. På det sättet kunde hon få konstnärer att se sig själva som något annat än de själva gjorde.

Hennes blick var inte alltid realistisk, menar Sarkola, och det var bra. Då kan en utveckling ske, självbilden kan bli en annan.

– Där ingick förstås också att hon var så mycket äldre än jag, i det skedet kanske man inte heller har ett behov av att kritisera någon som är sextio år yngre och funderar på samma yrke.

Från idé till verklighet

När jag undrar varför Bandler var och fortfarande är så viktig för det finländska och nordiska teaterlivet funderar Sarkola en stund.

– Hon initierade en massa projekt som helt enkelt inte fanns.

Bland annat syftar hon på just Svenska dagen annorlunda, som Bandler utarbetade tillsammans med Märta Tikkanen, Det var en reaktion på begreppet tvångssvenska som Riitta Uosukainen myntade. Bandler och Tikkanen ville tala om lustsvenska istället. Svenska dagen annorlunda var ett stort projekt med ett enormt program.

Bandler förändrade också Tammerfors teaterfestival. Det var en inhemsk festival innan hon tog över och breddade utbudet. Sen dess har teatersommaren varit en av de viktigaste festivalerna i Finland med ett stort internationellt utbud.

– Att nån hittade på idén! Det är sånt jag tänker på när jag tänker på hennes betydelse. När man ser på historien i efterhand kan det kännas självklart att det skulle gå såhär, men jag har försökt leva in mig i situationerna när hon kommit med nya förslag som varit ganska radikala och säkert också mött motstånd.

Idag är det Milja Sarkola som leder Tammerfors teatersommar, men hon tycker inte att hon går i Vivica Bandlers fotspår. Sarkolas arbetsroll ser annorlunda ut: hon är frilans, skriver och regisserar, koncentrerar sig på sitt konstnärliga arbete, medan Bandler hade en mer aktiv roll som teaterchef.

– Det är jättestor skillnad. Men det att jag också nu är konstnärlig ledare för Tammerfors teatersommar är en rolig koppling. Att hon också har funderat på de här frågorna, det känns huisigt!

Bandlers roll som en förebild för kvinnliga regissörer är också något Sarkola vill understryka.

– När jag sen sökte till regilinjen på Teaterhögskolan fanns det inte så många kvinnliga regissörer. Hon var en stark förebild. Kanske också chefskapet och hennes sätt att naturligt och suveränt ta plats som kvinna och vara en auktoritet i många gånger ganska manliga sammanhang. Det tror jag nog har påverkat mig.

Det är viktigt att komma ihåg hur på många sätt ensam Bandler varit som kvinnlig regissör och teaterchef. Sarkola undrar vilka förebilder hon för sin del hade.

Systraskap

Det var känt att Vivica Bandler var bisexuell. Det var inget hon dolde, men inte heller något hon diskuterade med till exempel Sarkola.

– I något sammanhang nämnde jag en kvinnlig släkting som levde i ett lesbiskt förhållande, och då minns jag att Vivica reagerade starkt på det. Det fanns en koppling emellan oss, det kom in en emotionell reaktion.

I det skedet levde Sarkola själv ett heteroliv, mer eller mindre. De hann aldrig tala om saken detso mer.

Sarkola menar att Bandler gav uttryck för den sexuella identiteten mer som en undertext i det konstnärliga arbete hon gjorde.

– Hur nu en människas sexualitet kommer fram, vilken sorts humor man har, vad man skämtar om. Det kunde också vara snuskig humor.

Sarkola, som senare själv behandlat den sexuella identiteten och det homosexuella begäret i sina verk, kunde i vissa sammanhang känna ett starkt systraskap med Bandler.

Politiskt inkorrekt

År 2017, hundra år efter Vivica Bandlers födelse, skulle Sarkola hoppas att vi kunde lära oss lite av Bandlers politiska inkorrekthet.

– Det mesta som gäller sexualitet är politiskt korrekt, men Vivica var mån om att inte dela med sig av allt. Att värna om subkulturer. Jag tycker det är viktigt att ha kvar. Även om det finns en uttalad jämlikhetsideologi är det också viktigt att acceptera att alla grupper inte vill vara genomträngliga.

En viss motreaktion mot en trendighet och politisk korrekthet. Det fanns hos Bandler, delvis på grund av den tid och det liv hon levde.

Sarkola tänker också på Bandlers bisexualitet och det oproblematiska med det, hon hoppas att utvecklingen idag skulle gå mer åt det hållet. Att man inte skulle behöva definiera sig så mycket. Definitionerna är trots allt relativt unga och det har funnits en tid (visserligen före Bandler) då homosexualitet som begrepp inte fanns, eller heterosexualietet heller för den delen.

– Såna här begrepp kan också begränsa vårt sätt att tänka, vårt sätt att uppfatta oss själva, säger Sarkola.

Så fort det blir politik och man måste ändra på lagar, bör det såklart finnas gemensamma begrepp. Där måste vi vara väldigt tydliga, påpekar hon ändå.

– Men nåt kan jag sakna i den värld där det fanns subkulturer som var betydligt mer människor emellan och inte politik.

Sarkola understryker vikten av att olika kulturer, vare sig det gäller sexualitet eller etnicitet eller något annat, har en rätt till autonomitet, något som är slutet.

Men det är ett väldigt litet problem jämfört med jämlikhetsproblemet.

Toleransen har absolut utvecklats sen Vivicas dagar. På hennes tid hörde äktenskapet till heterolivet, det var något konventionellt. Idag har det konventionella glidit in i alla sexualiteter. Vivica Bandler var alltid rätt okonventionell i sina relationer.

Innan vi säger hejdå och Milja Sarkola promenerar ut i solskenet på Villagatan, funderar vi ännu på hur Bandler skulle ha levt idag, om hon hade varit i vår ålder. Hur skulle hennes liv ha sett ut?

– Var det månne lättare för henne att leva ett icke-monogamt homosexuellt liv? undrar Sarkola. Det homosexuella ingick sovieso inte i någon äktenskapstradition. Man var helt utanför lagen eller utanför det man kunde visa upp i dagsljus.

Det som tvingade en att dölja, skapade eventuellt också en frihet.

Ida Henriksons artikel har tidigare publicerats på Vivica Bandlers festblogg Viva Vivica, Stadin friidu!

Det är en konstnärsdröm om frihet man realiserar, då man gör riktigt bra teater för barn. Det menar regissören Suzanne Osten som, tillsammans med Stockholms Stadsteaters dåvarande chef Vivica Bandler, förnyade tanken på barnteater. Suzanne Osten minns Vivica Bandler som en äkta visionär som alltid tänkte större än sin egen regikarriär. De två höll kontakt ända framt till Bandlers död – och släppte aldrig drömmen om frihet.

Text: Ida Henrikson

Suzanne Osten, foto: Ida Henrikson

– Jag tror att hon sökte efter nån som kunde ta det här med barn ett steg längre, förklarar regissören Suzanne Osten.

Året var 1975 och Vivica Bandler var teaterchef på Stockholms Stadsteater. Hon hade länge haft en avancerad idé om teater för unga människor, men hon visste inte riktigt hur det skulle göras.

Och så kom Osten, en ung radikal intellektuell teaterarbetare, med en färdig idé som det bara var att sätta i verket. Tillsammans skulle de komma att sätta barnteatern på kartan på allvar.

– Vivica var verkligen engagerad i att göra högkvalitativ ny teater med vuxna skådespelare för en barnpublik. Vi ville behandla förbjudna ämnen. Fram till dess hade all teater för barn varit synonoymt med sagopjäser.

Hur allting började

De två hade träffats ett antal år tidigare, då Osten tillsammans med sin grupp Fickteatern gästspelade i Helsingfors och Bandler satt i publiken. Det kan ha varit år 1968 eller -69, minns Osten.

– Vivica måste ha sett nåt och hon måste ha tyckt om det, säger hon.

När Osten ett par år senare sökte jobb på Stockholms Stadsteater fick hon Bandlers förtroende.

– Hon såg det nya och var öppen för det. Det var mycket spänningar i teatern på den tiden. Jag var en radikal frigruppsregissör som hade radikala tankar om teater. Jag ville jobba uppsökande och med ny dramatik, och hon stödde mig i det. Det tyckte jag var djärvt.

Osten, som tidigare jobbat med teater för både barn och vuxna, hade en idé om att göra en större pjäs om kvinnorörelsens moderna historia. År 1974 gav Bandler henne stora scenen. Först fick hon 17 föreställningar, men succépjäsen Jösses flickor kom sist och slutligen att spelas i hela tre års tid.

– Jag gjorde Vivicas största succé. Det tror jag hon räknade som en förmåga.

Året därpå la Suzanne Osten upp en skiss på en ny barnteaterorganisation, som hon presenterade för Bandler. På grund av succén med Jösses flickor litade Bandler på Osten och gav henne två försöksår på den nyöppnade scenen, Klarateaten, som sedermera blev Unga Klara.

En ny epok i svensk teaterhistoria hade startat.

Hurdant var ert samarbete?

– Jag hade en väldig respekt för henne. Hon kunde ringa och vara kritisk efter att hon sett nåt publikgenomdrag. Hon var väldig noggrann med allting, det fick inte slarvas. Det var förtroende men också kritik, vi var väl lite rädda för henne allihopa.

Det ryktades en hel del om Bandler på grund av hennes bisexualitet, men enligt Osten var hon alltid korrekt, oklanderlig.

Osten minns att Bandler alltid hade samma perfekta klädsel: guldmanshetter, nypressade skjortor och blå kostym. Perfekt i håret.

– Man såg henne aldrig i något annat än hög status. Men visst gick det vilda rykten om henne. Det fanns inget att ta på, men det var sensationellt nog att hon var lesbisk. På den tiden räckte det för att skapa en viss aura kring henne. Det är ju larvigt.

Vivicas känsla för bredd

Osten beskriver Bandler som en väldigt känslig konstnär, som samtidigt hade förmågan att fylla stora salonger. Det var ingen fråga om att hon var en mycket taktisk teaterchef. Hon ville göra kvalitativa men ändå utåtriktade produktioner för stora scenen.

Bland annat tog hon in musikalen Spelman på taket på Stockholms stadsteaters repertoar.

– Det tyckte vi som hade stort samhällsengagemang var kommersiell smörja. Men där hade vi fel. Den gick väldigt bra, eftersom Vivica hade en kunskap om vad som går hem hos publiken.

Bandler ville nå den breda publiken men ändå erbjuda intressanta saker. Hon såg aldrig ner på publiken, utan såg dem som en del av sin egen horisont. Men hon hade också en hemlig, känslig avantgarde-sida där hon identifierade sig med konstnärer.

Osten, som så många andra, beundrade Bandlers stora internationella kontaktnät, som inkluderade konstnärer som Dario Fo och andra som inte var så kända ännu på den tiden.

– Det var hon som tog Dario Fo till Stockholms Stadsteater. Hon hade en internationell repertoarkunskap och näsa för olika begåvade outsiders.

Bandler hade också stora kulturpolitiska ambitioner med det finska i Sverige, det finlandssvenska och framförallt det nordiska. Osten lärde sig av henne att uppskatta hela den nordiska tanken.

Det ordnades seminarier där danskar, norrmän, svenskar och finnar kunde kommunicera med varann.

– Det tror jag hon skulle vara förbannad på idag, att det nordiska har försvunnit ner i en enda EU-gröt.

Angelägen dramatik för barn

För Osten kändes det stort att få sina två år på Unga Klara, men det blev en del problem med facket. Här skulle det jobbas på ett annat sätt än den gamla klassiska institutionsteatern. Osten hade visioner om helt nya arbetsmetoder, vilket oroade många.

– Men Vivica trodde på mej, jag hade alltid en känsla av att hon stöttade mej.

Unga Klara fick snabbt ett gott rykte både i Sverige och internationellt och efter försöksåren blev Unga Klara en bestående del av Stockholms Stadsteater.

Bandler gjorde en avancerad insats när hon utnämnde en fullt utrustad scen och gav personalresurser till något som inte värderades speciellt högt på den tiden. Tillsammans med Osten gjorde de barnteatern till ett högstatusprojekt.

Osten var konstnärlig ledare för Unga Klara ända fram till år 2014.

– Det är många teatrar som har följt efter oss och försökt göra samma sak. Det har gått fram och tillbaka. Just nu tycker jag barnteatern går bakåt, åtminstone i Sverige. Om det görs en stor musikalgrej på stadsteatern varje år, är det inte mera sådant vi behöver. Man måste tänka konstnärligt, funderar Osten.

Enligt Osten blir många produktioner för barn på stora scenen lätt både tomma och dumma, ingen är engagerad i vad de gör. Själv har hon velat stå för något annat.

– Vivica har lärt mej att stå på mig. Jag gör inga kompromisser konstnärligt. Jag sätter inte upp en pjäs bara för att. Jag är ingen hantverkare i största allmänhet. Jag vill gärna göra nåt nytt och rita upp nya vägar, bråk är lärorikt tycker jag. Det är min väg.

Vad menar du med att bråk är lärorikt?

– Jag siktar på att hitta tabun. Sånt man inte får göra. Vivica litade på att jag skulle slåss för och stå upp för det jag trodde på. Därför har jag inte varit rädd för att ta bråken som uppstår med till exempel lärare eller vem det nu kan vara. Hon tyckte det skulle vara högt till tak. På det sättet är vi lika.

När Osten och Bandler startade med experimentell barnteater på Unga Klara var det ett mycket friare klimat som rådde. Nu är folk så ängsliga i Sverige, menar Osten.

På deras tid utgick man från att det fanns ett kollektivt ansvar för barn, man utgick från att skolorna hade en rätt och en plikt att se till att barn fick lära sig om teater och musik och bild. Nu har man nästan ingen estetik kvar på skolprogrammet, allt är privatiserat, en föräldraopinion kan blåsa bort en pjäs, funderar Osten.

– Idag spelar kvalitet ingen roll. Om något känns oroande köper man inte in det. Folk blir förbannade så fort barnteater handlar om något verkligt, om svåra teman. Är det bara det snälla mot det onda är det ingen som bryr sej.

Vivica och makthierarkierna

Suzanne Osten säger att hon inte har något spännande skvaller om Vivica, deras förhållande var alltid professionellt.

Om det någonsin fanns en maktkamp mellan de två, var den strikt intellektuell. Bandler kritiserade Osten för att vara för avancerad. Men enligt Osten var hon ändå alltid öppen för dialog.

– Vivicas sätt att vara teaterchef har jag jättestor respekt för. Hon kunde se nåt och följa upp det, men inte lägga sej i vad lösningen blev. Det är engagemang. När man väl har bestämt sej för att jobba med varandra ska man tåla konflikter, då utvecklas man. Teatern var hennes liv.

Då det gällde Vivica var det aldrig något maktspel för maktspelets skull.

– Jag har haft många teaterchefer så jag kan jämföra. Jag har råkat ut för en chef som lade ner min teater, säger Osten och syftar på Stadsteaterns chef Benny Fredriksson som år 2009 sa upp samarbetet med Unga Klara – teatern har sedan dess verkat som en fri grupp.

– Där kan man tala om maktspel och intriger och knivar i ryggen. Vivica, däremot, var alltid en excellent aristokrat.

Osten beklagar sig över att det idag är alltför många administratörer som bestämmer över konsten. Enligt henne var Vivica den sista stora konstnären.

Det som skiljer en bra konstnär från en mindre bra är, enligt Osten, att hen inte är svartsjuk på bra kvalitet. Om man är en bra chef har man en bra självkänsla. Man vet att man måste fylla sin teater med bra folk.

– Vivica var visionär, hon tänkte större än sin egen regikarriär.

De anställda kunde kritiserade Bandler för att hon borde be om mer pengar, men hon hade en stolthet, ville att pengarna skulle spelas in. När hon sedan röstades bort var det för att den nya tiden krävde mer pengar.

– Jag tror det var det hon föll på. Idag talas det nästan inte alls om konst, det kommersiella går före.

Också på Bandlers tid satt det många politiker i Stadsteaterns styrelse, men till och med de moderata högermännen hade sett alla föreställningar och alla gillade henne. Bandler höll lysande tal och var en rolig sällskapsmänniska. Eftersom hon hade kunskapen om manliga hierarkier, kunde hon genomskåda dem och hantera dem.

– Jag som ung feminist avskydde bara allt det där, skrattar Osten. Men hela Vivicas dagliga umgänge var med såna män, så hon ville outsmarta dem. Det manliga maktspelet behärskade hon.

Den sista tiden

Suzanne Osten ville medvetet och aktivt börja tala och Vivica Bandler som en bra chef redan före hennes död 2004. Det är viktigt att inte glömma bort mentorerna.

När slutet närmade sej träffades de och Bandler berättade om sin parkinsons och sina hallucinationer.

– Hon kunde se fiender i rummet eller farliga personer som närmar sej sängen, men hon visste hela tiden att det var hallucinationer. Det var kusligt och intressant att hon kunde se och förstå vad det var också då hon var mitt inne i det. Det var hennes storhet, att hon kunde vara utsatt för något och samtidigt analysera det. Men det var fruktansvärt. Det finns bara ett slut.

Det var första gången Osten var hemma hos Bandler i Helsingfors. Det fanns en distans mellan dem till det yttre, men en värme till det inre.

– Jag är ganska blyg och hon var ganska blyg. Men jag tror nog hon uppfattade att jag stod på hennes sida.

Bandler brukade kalla Osten för smalnäst, något hon tar som en stor komplimang.

– Jag kunde säga detsamma om henne. Hon var påläst, intellektuell, kvalitet var viktigt för henne.

Men, säger Osten, Bandler hade också ett stort hjärta, och där går det att läsa in kriget och landsbygden från hennes förflutna. Hon hade sett och varit med om saker som gjorde henne folklig och solidarisk med människor från olika förhållanden.

Vivica Bandler hade en alldeles unik förmåga att uppskatta olikheter.

En förmåga som både barn och vuxna har något att lära av – också idag. Eller kanske speciellt idag.

Ida Henriksons artikel har tidigare publicerats på Vivica Bandlers festblogg Viva Vivica, Stadin friidu!

Jag skulle inte vara skådespelare utan Vivica Bandler. Hon var en frisk fläkt i teaterfinland som introducerade ett alldeles nytt sceniskt tilltal. Hon var en människokännare, en mästare på manipulation och ett erotiskt djur, berättar Birgitta Ulfsson om den gemensamma tiden och arbetet på Lilla Teatern.

Text: Ida Henrikson

Birgitta Ulfsson, foto: Sanna Liimatainen/Förlaget

Skådespelaren och regissören Birgitta Ulfsson svarar i telefonen hemma i Göteborg.

Hon har fått tala en hel del om Vivica Bandler på sistone, speciellt med tanke på den före detta chefens, kollegans och väninnans 100-årsjubileum. Men ännu ställer hon gärna upp på en intervju.

– Minnet är snabbt förbrukat. Men klart man har lust att porträttera den här högst viktiga, egensinniga och oerhört brinnande personen – det är lite ont om dem nuförtiden. Människor som är passionerade i sin teaterroll, dem hyllar jag gärna.

Ulfsson (född 1928) lärde känna Vivica Bandler (1917-2004) i ett rätt slutet efterkrigstida Finland. Hon beskriver Bandler som en intelligent kosmopolit.

– Vi hade länge så stängda gränser. Min generation kunde väldigt lite om den närliggande historien utifrån världen, förklarar Ulfsson.

Vivica kom från den förmögna familjen von Frenckell där barnen sedan ung ålder hade fått resa runt om i Europa. Det skulle bli en av Bandlers styrkor som teaterchef – att hon hade så bra koll på både författare och kulturklimat från andra länder, inte minst det övriga Norden. Hon kunde många språk inklusive dialekter, inte bara “finhetsretorik”.

Under den här tiden, sent 1940-tal och tidigt 1950-tal, var Svenska Teatern den absolut dominanta finlandssvenska teatern. Det var det traditionella teaterpatosets tid.

– Det här revolterade många av oss unga teatermakare emot, men inte visste vi riktigt hur vi skulle göra då klimatet var så oerhört konservativt i Svenskfinland. Därför var det viktigt att Vivica kom och slog sönder många överenskomna strukturer.

Redan då hon regisserade sina första föreställningar på Svenska Teatern, var Bandlers stil omtvistad. Hon hade ett okonventionellt grepp och stor begåvning, men publiksiffrorna förblev låga. Många menade till exempel att det hon gjorde var perverst eftersom hon var bisexuell.

– Inte var det lätt för henne, säger Ulfsson. Men Vivicas energi var enorm. Och så hade hon humor!

Bandlers hurmor var inte alltid snäll, vilket ledde till ett helt annat tilltal gentemot publiken än man var van vid. I hennes regi frångick man den så kallade skillnadskan, ett uttryck som Bengt Ahlfors myntade som recensent och som syftade till tidens högtravande teaterspråk (Svenska Teatern ligger på Skillnadsgatan).

Det var en ung, vulgär och intellektuell Birgitta Ulfsson som mellan 1948 och 1950 gick i Svenska Teaterns Scenskola.

– På scenskolan lärde vi oss att tala skillnadska, men jag ansågs vara ganska hopplös, skrattar hon.

Hon var övertygad om att hon inte var bra, eftersom hon inte passade in i den förskönande gulligheten. Men den kontroversiella regissören Vivica Bandler fattade genast tycke för Ulfssons tonläge.

Lillan, mumintrollet och succén

I mitten av 50-talet slutade Ulfsson med teater, besviken på sej själv som skådespelare. Hon var gift med kollegan Lasse Pöysti och paret flyttade ut till en stuga i Vanda där de fick två barn.

– Det fanns inga alternativ i Svenskfinland, så det var enkelt att sluta.

Men Vivica Bandler hade inte glömt den intressanta unga skådespelerskan. År 1955 köpte Bandler Lilla Teatern och ville skaffa sej en egen fast ensemble. Så småningom anställde hon Lasse Pöysti, tillsammans med bland andra Eila Granberg och Eva Perander. De kom ut till torpet i Vanda för att repetera en enaktare, eftersom Ulfsson inte kunde lämna barnen. Efter det anställde Bandler också Birgitta Ulfsson, som tänkte “varför inte”. Teatern låg då på Kaserngatan 23 (Pikku Lillan).

Lillans enseble hankade sej fram och fick ett gott rykte inom teatervärlden. Men publiken var svårfångad och fåtalig, förutom vid de omtyckta revyerna av framförallt Benedict Zilliacus som sattes upp varje vår och gjorde att teatern fick in lite pengar. Ingen fick sommarlön men alla jobbade hårt.

Men sedan hände det att en viss Tove Jansson, som Bandler hade haft en romans med, skrev ett litet stycke kammarteater om Mumintrollet. Vivica tvingade henne, som Ulfsson uttrycker det. Med pjäsen Troll i kulisserna åkte Lilla Teatern på turné till Sverige och Norge.

– De rev sina kläder av hänförelse! Vi hade plötsligt Nordens vackraste scenspråk, något som aldrig hade dugit före det, utan ansetts vara provinsmål. Det var ganska häftiga tider!

Med en djärv repertoar och flera uppmärksammade gästspel blev både Vivica Bandler och Lilla Teatern så småningom allt mer etablerade. År 1962 flyttade teaterns huvudscen till nuvarande Georgsgatan, där Bandler ännu var vid rodret en tid.

Hurdan var hon då, Vivica Bandler, som teaterchef och som regissör?

– Hon var väldigt dominant. Jag kallade henne för en feodal fältväbel. Vi var några som kom in under hennes skal, annars höll hon folk på en armlängds avstånd. Men Lasse och mej dyrkade hon.

Vad berodde det på?

– Vi var ganska skärpta i huvudet faktiskt, vi var väl ganska bra. Ví strävade åt samma håll som hon. Det var underbara tider, även om jag inte njöt av positionen som chefens favorit. Det var så jävla roligt att hålla på i motvind och tro på det man gör!

Ingen demokrati, desto mer kärlek

Anslagen till teatern var eländiga. Man tyckte att Bandler var stadsdirektörens dotter och hade tillräckligt med egna pengar. Men i motsats till vad folk trodde, hade hon inte tillgång till så mycket av det Frenckellska kapitalet. Pappan och hon drog inte jämnt, han var ofta upprörd över hennes verksamhet. Bandler var också gnidigt snål, enligt Ulfsson. Hon drev teatern så billigt som möjligt.

– Det var först under Lasses och min chefstid som anslagen höjdes till en skälig nivå, och då kunde vi också utöka ensemblen.

Så smånigom vande sej publiken vid Lilla Teaterns direkta stil. Visst spelades det bra teater på Svenskis också, menar Ulfsson, men Lillans styrka var just publiktilltalet.

– Vivica sa att vi inte kan hålla på och spela som om vi är ensamma på scenen och ingen annan är i rummet, nog är det utåt vi ska vända det. Man behöver inte äckelflörta med publiken, men man måste ha ett äkta tonfall och vända det utåt.

Hur var dynamiken mellan er tre?

– I och med att Lasse och jag var gifta och hon tyckte om oss båda, så måste hon turvis tala illa om den ena åt den andra. Hon räknade inte med att vi talade sinsemellan. Hennes manipulativa förmåga var enorm. Det visste vi alla tre.

Men Bandler var genuint intresserad av medmänniskan. Enligt Ulfsson hade hon en osedvanligt god människokunskap och var en bra personinstruktör. Hon förstod att jobba på olika sätt med olika skådespelare.

– Man kan inte hålla en föreläsning då man regisserar!

Tekniskt var Bandler inte speciellt skicklig, menar Ulfsson. Hon var inte utbildad regissör, utan hade en agronomexamen. De andra fick lappa där det behövdes. Det var inga problem.

Utan att ta en tum av Bandlers resning löste ensemblen diskret scenerierna och blandade sej i belysningen, tillsammans med Lilla Teaterns tekniker Harry Packalén, som Bandler avgudade. De lät henne alltid tycka att det var hon själv som hittat på lösningarna, annars hade hon blivit sur. Det var den enda möjligheten.

Ulfsson förklarar att Bandler hade hela teatern i sin hand. Inte fanns det någon demokrati. Men man talade om allting, inget mänskligt var teaterchefen främmande. Det var långt ifrån den hövliga försiktiga ton som annars rådde i teatersalar.

– Det var så mycket kärlek till teatern så man förlät hennes hänsynslöshet.

Gästande mymlor

Bandlers tuffhet stod heller på inget sätt i kontrast till hennes kvinnlighet.

– Hon var djupt kvinnlig. Hon var ett erotiskt djur. Hon var allätare. Bisexuell, men i första hand sexuell. Det var också hennes styrka som iscensättare. Det blev väldigt sensuella iscensättningar, säger Ulfsson.

Bandler såg erotiken och sensualismen som en stor del av verkligheten. Hon införde ett spektrum, en sinnlighet i teatern. Hon insinuerade, hade en aktiv flört i sin instruktion också, på sätt och vis flörtade hon sej in i varje skådespelares förtroende.

– Svenskis tyckte ofta att hon var en skandal, men på Lillan var det aldrig så. Det var en del av hennes fräcka humor, aldrig ett problem.

Några gånger blev det däremot problem då Bandler hade en så kallad mymla, som man säger i Mumindalen, en kvinna som hon var förälskad i, som hon tog in i någon produktion.

– Hennes mymlor var ofta ganska dåliga skådespelare. Då led vi lite av att hon var så förälskad att hon blev blind. Det hände inte så ofta, men det hände. Om en stund försvann de sedan alltid.

Vivica Bandlers äkta man Kurt Bandler var mer eller mindre införstådd i hennes kärleksliv och de olika mymlorna som kom och gick. Hon försökte inte ens göra någon skillnad mellan privatlivet och teatern. Ulfsson beskriver det som befriande oproblematiskt.

Katastrofer och konfrontation

Ulfsson berättar också att Vivica Bandler uppskattade katastrofer. Hon hade en tendens att skjuta vissa beslut framför sej, vilket ledde till att de ofrånkomligt kom emot i slutet av repetitionsperioden. Ganska vanligt var det att föreställningen inte var färdig till premiären.

– Då höll vi oss ovanför vattenytan och gav vårt yttersta. Vi lärde oss koncentrationens betydelse. Vi blev alltid mycket bättre till premiären och löste saker i luften, i språnget, sen fick man repetera lite efter premiären. Det blev nästan ett mönster. När vi tog upp det med henne blev hon så satans arg.

Lasse Pöysti skriver i sina memoarer att man gick till premiären med blodsmak i munnen. Så var det, bekräftar Ulfsson, tandköttet började blöda av koncentration. Och det gav en intensitet till premiärerna.

– Nästan varje premiär var sådan, ifall det inte hände blev vi oroliga för att vi var alldeles för ljumma.

Att få familjelivet att gå ihop med teaterarbetet var inte lätt, utan “ett jävla pusslande”, menar Ulfsson. Det hade Vivica Bandler ingen förståelse för. Teatern var allt, man skulle satsa allt. Ulfsson och Pöysti stod båda på scenen om kvällarna och hade två barn i en vandaskog. Repetitionerna drog ut på tiden och tidtabellerna höll aldrig.

– Hon ville nog äga vårt privatliv också, säger Ulfsson.

Bandler handskades enligt Ulfsson lite slarvigt med sanningar och överenskommelser, vilket i ett skede ledde till en konfrontation och en kris som pågick i kanske ett halvår.

– Hon frågade om vi menar att hon ljuger. Pöysti och jag tittade på varandra och sa ja. Hon blev förstås kränkt. Men eftersom vår lojalitet var större än ett gräl fortsatte vi att spela.

Tvisten upplöstes sist och slutligen i en hård kram någonstans mellan logerna och städskrubben, och det hela togs aldrig mer på tal.

– Hon tyckte så hemskt mycket om oss. Både hon och vi led nog av krisen.

Sorgen och glädjen

Också efter sitt chefskap var Bandler ett ovärderligt stöd för Ulfsson och Pöysti.

– Hon såg genast då något var dåligt, det var hon förbannat bra på.

När Ulfsson och Pöysti tog över Lilla Teatern och engagerade olika prisbelönta regissörer från hela världen i sina produktioner, kunde de ändå på slutrakan bli osäkra på hur de egentligen skulle göra. Då bad de Vivica Bandler komma och se på genrepet. Hon satte fingret exakt på den svaga punkten.

– Via henne fick tillbaka vår självkänsla och tro på det vi gjorde. Vi blev nog beroende av henne. Det var en stor saknad när hon stack, men nog var vi ganska trötta på våra gemensamma lösningar också. Det blir lätt att man upprepar sina mönster. Det goda var att det märkte hon och det märkte vi. Det var ett gott slut, även om hon kanske var lite bitter då hon slutade. Men det är alla teaterchefer.

Ulfsson tycker själv att hennes viktigaste produktioner i Vivica Bandlers regi var Bröllopsgästen och Balladen om det sorgsna caféet, båda av Carson McCullers.

– De båda rollerna var svarta porträtt av kvinnor. Sånt tyckte hon att jag var bra på. En djup tragedi utesluter inte att man har humor, tvärtom, det gör den bättre. Det lärde hon oss.

Ulfsson minns att Bandler ofta talade om bottensorgen. Allra mest gillade hon mänskor som hade en gåta av sorg djupt inne – något man inte flaggar med, men som finns där. Ulfsson var just en sådan, med en bottensorg men också en stor glädje.

– Det tog hon vara på, istället för att man skulle behöva skämmas för att man är en ängslig människa. Jag skulle inte vara skådespelare utan henne. Hon höjde vår självkänsla och öppnade luckor som vi inte visste fanns.

Efter Lilla Teatern flyttade Bandler först till Norge och sedan till Sverige, där hon som chef lyfte Stockholms Stadsteater till nya nivåer med sitt klarspråk och sin ledarstil. Där hyllas hon fortfarande oerhört, enligt Ulfsson. I det allmänna medvetandet i Finland är hon kanske inte lika känd längre. Men Ulfsson understryker hennes betydelse för vår teaterhistoria.

– Vivica Bandler kommer att ha sin stora plats i historien, när den nu sen skrivs. Hon var en oerhört stark nordist och öppnade gränserna. Orädd och med ett enormt kontaktnät. Det odlade hon, och visade stor djärvhet med sitt repertoarval, säger Birgitta Ulfsson innan vi lägger på luren.

– Nog var hon en jävla energisk och alldeles fantastisk människa.

I sina memoarer “Birgitta Ulfsson – med och mot min vilja” av Stig Hansén berätter Ulfsson mer om arbetet med Vivica Bandler. Boken utkommer i mars 2017 på Förlaget.

Ida Henriksons artikel har tidigare publicerats på Vivica Bandlers festblogg Viva Vivica, Stadin friidu!