Markus Fagerudd vid prisutdelningen, foto: Nils Krogell
Det har varit en fartfylld vår för tonsättaren Markus Fagerudd. Förberedelserna för familjemusikalen Reearuu på KOM-teatern är i full gång. Teaterchef och regissör Lauri Maijala, som själv såg den ursprungliga versionsn med musik av Fagerudd och text av Ilpo Tiihonen som sexåring, ville sätta upp föreställningen på nytt nu trettio år senare. Premiär blir det i september.
– Det känns märkligt att ta upp den igen! Ilpos text har hållit perfekt men musiken bör revideras lite, skrattar Fagerudd.
Tidigare i vår tilldelades Markus Fagerudd Teaterstiftelsen Vivicas Vänners Esters pris för för sin musik till Teater Viirus föreställning Fyra dagar av närhet. Läs prismotiveringen här.
Vad som skulle komma att bli en av fjolårets kritikersuccéer började med att regissör Susanna Airaksinen ringde Fagerudd och berättade att hon har en ny text av Pipsa Lonka.
Fagerudd känner Lonka sen flera samarbeten, de gjorde Seitsemän Koiraveljestä för Operafestivalen i Nyslott år 2008 – “Pipsa hade en otrolig förmåga att skriva i Aleksis Kivis stil!” – och Tove Jansson-adaptionen Kesäkirja i Lahtis precis före covid började. Också Airaksinen hade han jobbat med tidigare, på Teaterhögskolan.
– Susanna visste att jag har sysslat med konsertmusik, vilket hon sökte för den här produktionen. Hon ville skapa ett fönster till nutida konsertmusik, eller konstmusik som vissa kallar det. Men det är ett uttryck jag ogärna använder, jag vill inte säga vad som är konst.
Fagerudd blev ivrig över att musiken skulle ha en så stor roll i föreställningen. Pipsa Lonka hade skrivit manuskriptet utgående från Kaija Saariahos Cloud Trio, ett verk för en stråktrio, av vilka de olika delarna och tempobeteckningarna i texten är inspirerade. Texten är alltså skriven som ett musikstycke, ett partitur i fyra delar. Också instrumenteringen innehåller de tankar som Pipsa Lonka haft från Saariahos musik.
– Jag tänkte att det skulle vara roligt att använda stråktrion, men utvidga den med elektroniska inslag. Men jag lånade inget ur Saariahos verk, det är så pass absolut musik, berättar Fagerudd.
I den genomkomponerade föreställningen har musiken en lika stor roll som texten. Föreställningen utspelar sig på ett semesterhotell. Publiken får en möjlighet att bevittna turisternas privata och offentliga jag mitt bland en maritim fauna, där de är ständigt betraktade av de överdimensionerade måsarna.
Första delen en prolog, andra delen utspelare sig på semesterortens restaurang, trejde delen är ett stilleben med död man i ett hotellrum med måsar som har flugit in och fjärde delen är en polyfon måskör, framförd av skådespelarna och Wegelius kammarstråkar.
– Det är en väldigt speciell form av text. Till exempel måskören hade Pipsa skrivit som ett partitur med måsljud. Till slut använde vi kanske tre sidor av tio, vi jobbade istället ihop scenen som en stor improvisation med musikerna och skådespelarna. Jag märkte att om jag försöker notera det här blir resultatet sämre. Audioimpulser och improvisation fungerade bättre.
Fagerudd gillar måsen både som en dramaturgisk idé, en symbol för livets och dödens vardaglighet. Musikaliskt var det möjligt att föra fina imitationer av måsljud med stråkarna och moderna speltekniker.
– Fyra blåsare skulle ha gett en helt annan klang åt föreställningen. Klangens resonans hade blivit annorlunda, kanske inte bättre eller sämre, men annorlunda. Men eftersom Pipsa hade lyssnat på Saariahos stråkar medan hon skrev kändes det onödigt att strida emot det eller veta bättre. Ganska mycket kom gratis. Hela klangbilden var klar.
Stråkar är det instrument som är närmast människorösten, förklarar Fagerudd, man kan göra olika saker utan att det blir konstigt, det finns inga trappsteg i glissando till exempel – vilket var en bra grej för måsarna.
– Måsarna har en massa olika läten, det var roligt att studera! Det är olika på våren när de vill bygga bo och när de försvarar sitt revir, när de har skoj. Det finns nyanser. De pratar, signalerar. Det var också roligt att tänka på i improvisationerna, jag bad att musikerna skulle lyssna på måsljud.
Att få ihop pengar för fyra musiker var tufft, vilket gjorde att musiken levde under hela processens gång. Fagerudd följde med repetitionerna och fick snabbt en uppfattning om vad som fungerar och vad som inte gör det. När det handlar om ett samarbete som detta, gick mycket ut på att prata med den konstnärliga arbetsgruppen, regissören, videokonstnären och scenografen.
– Men sen för arbetet ändå alltid mot en ny riktning som man inte kan veta på förhand, man ska vara känslig och öppen för att ändra planen, säger Fagerudd.
Med stråkarna var det enkelt att justera dynamiken, de kan spela tyst och gå ovanför talets register – då tävlar de inte med skådespelarnas röster.
Han säger att texten i Fyra dagar av närhet egentligen är musikaliskt enkel, den föder och presenterar bilder: strand, vind, mås…
– Det är härligt med teater, man kan blanda högt och lågt. Ta en högtravande abstrakt grej och blanda det med en dunkande background, typ varuhusmusik. För mig är det viktigt att gå i de olika riktningarna, blanda ihop världarna.
Fagerudd började kompositionsarbetet med den andra delen, restaurangscenen. Han beskriver det som att placera ut legobitar – “det här tar så här länge, sen kommer vi tillbaka till det här.” Han använde den elektroniska dj-världen och byggde upp. Sen började han skissa på stråkdelarna.
En av hans egna favoritscener är mannen som ligger död i tredje delen. Musiken flyter på, den är inte tajmad med vad som händer simultant i de olika hotellrummen, publiken kan vandra runt i fred.
– Vi understryker alltets fria flytande, vi understryker slumpen, åskådaren kan koppla ihop en tremolo med något hen råkar se i bilden just då, vi kan inte bygga upp det på förhand. Det gäller att inte ta luften ur dramat. Och hela tiden kommenterar musiken skeendena: När man hittar kärnan i vad det är vi är ute efter, ett hurdant slags lugn, textens starka densitet och sköra uppbyggnad.
Materialet i sig kan vara trivialt och vardaglig, förklarar Fagerudd, men då frågar han: kan du bli fordrande, kan du bli snällare, kan du bli vänligare, vackrare, fulare? Och materialet svarar. Mycket inspiration och idéer får han från bildkonsten.
– Jag älskar bildkonst, men har ingen hum om det, säger Fagerudd och pekar på en tavla i blåa nyanser av Svante Martin som hänger på väggen i hans arbetsrum i hemmet i Lovisa.
– Den här är en evig inspiration och en början för arbetet.
För Fagerudd är musiken abstraktion, han upplever en rörelse i huvudet, till exempel hur björkarna rör på sig – och använder sedan den rörelsen, en slags vågform.
– När man skriver abstrakt konsertmusik, vill man att den har en viss stämning: säg, som ett lugnt hav. Man jobbar kanske två veckor med att skriva olika skisser, utan filter, då får allt komma. Det finns inga regler. Sen ser man i vilka grejer det finns nåt. De grejerna börjar man sen bearbeta. Från det arbetet föds vad som behövs för att knyta ihop det… Nej nu blir det för new age, då behövs nåt som smäller det i bitar. Musik handlar så mycket om hur det känns, vad helhetsfeelisen är, men när man jobbar är det ändå konkret. Man låter sig överraskas av “fel” och märker att det här lät ju jävligt bra! Det gäller att både vara noggrann och hålla reda på, men också vara öppen för vad som händer.
Enligt Fagerudd handlar det också mycket om hur tonsättaren själv är uppbyggd, han talar om något man bär med sig som sitt eget musikaliska DNA och som påverkar all den musik man skriver. Det är det som gör att vi känner igen Beethoven och Mozart. Själv kommer han från rytmmusiken, som har fått ett vaccin av västerländsk konsermusik. Grunden finns ändå i en väldigt “rak feeling”.
– Jag är inte en konstruktör som jobbar med mångplanade dramaturgiska helheter, det tar mycket tid för mig att komma fram till kärnan. Ju äldre jag blir, desto viktigare är det att tonen måste prata, den får inte vara stum. En stum ton är bortkastad tid. Jag är intresserad av tonens densitet och vokabulär.
När premiären äntligen kom i februari 2021 bestod hela publiken på grund av coronarestriktionerna av endast sju kritiker.
– Det kändes absurt, varför gör vi det här? Men publik är publik och egentligen är det ingen skillnad om de skriver eller inte. Till sist fick vi ändå spela tio-elva gånger, vilket är mycket mer än ett nytt konsertstycke brukar få.
Fyra dagar av ensamhet blev ett viktigt och kärt projekt för Fagerudd, som tycker det är fantastiskt att det är de minsta teatrarna som tar de största konstnärliga riskerna.
– Pipsa Lonka skriver om en verklig solidaritet mellan arter, där människan är en art bland andra och inte viktigare än någon annan. Det handlar om att visa sin medmänniska eller -hund en slags respekt för livet. Det var så roligt att gå med i det här projektet, för man kunde läsa den här respekten från första raden.
När Vivicas Vänners ordförande Raija-Sinikka Rantala ringre Markus Fagerudd för att berätta om att han tilldelas Esters pris, blev hand alldeles paff.
– Det här priset betyder allt för mig! Jag har aldrig sett mig själv som en prisvinnande typ, men om det nåt pris jag verkligen vill ha är det det här. Vivica Bandler har en viktig plats i hjärtat på ett teaterfreak som jag. Jag kan inte tänka mig nåt mer betydelsefullt än en radikal teatermänniskas pris – tänk att få vara med i det gänget! Wow! Det betyder hundra!
Text: Ida Rosenblad
