Ester-pristagare

  

Ester-pristagaren Alexander Wendelin, foto: Nils Krogell

– Jag har aldrig sett mej själv som en sådan som får pris, säger Alexander Wendelin några veckor efter att han tilldelats Esters pris om 5 000 euro av Vivicas Vänner för rollen som Christopher i Lilla Teaterns uppsättning av Den besynnerliga händelsen med hunden om natten. Läs prismotiveringen här.

Wendelin är synbart glad över att det arbete han gjort uppskattas, men samtidigt drar en skugga över hans ansikte. Att han tilldelades priset just för av den här föreställningen, där han som funktionstypisk spelar rollen av en person med funktionsvariation, är inte problemfritt för honom – rollsättningen ifrågasattes också i olika offentliga diskussioner när det begav sej. Wendelin väger sina ord noga.

– Jag övervägde hurdan uppmärksamhet jag själv tar genom att ta emot rollen, om det kan bli fel. Varje gång nån nu har gratulerat mej för priset har jag också känt mej lite besvärad. Det handlar delvis om att jag är dålig på att ta komplimanger, men också om att jag är osäker på om jag själv gör ett ställningstagande genom att ta emot ett sådant här pris.

Det talas om att rollpersonen Christopher går i en specialskola, men han ges inte någon specifik diagnos. Man kan ändå läsa mellan raderna att det handlar om en person med autistiska drag.
 
Under arbetet med pjäsen diskuterade arbetsgruppen autism och bekantade sej med temat, bland annat via en diskussion med Lisbeth Hemgård, verksamhetsledare på FDUV (intresseorganisationen för svenskspråkiga personer med intellektuell funktionsnedsättning i Finland) och genom artiklar som regissören Paavo Westerberg delade med teamet.
 
Wendelin började med att plugga repliker, eftersom det är en texttung pjäs. Analysen kom an efter. På grund av covid blev det en lång paus efter repetitionsperioden, före premiären. Under pausen läste Wendelin Mark Haddons bok, som föreställningen grundar sej på, vilket gjorde att han fick en ny förståelse för händelserna.
 
– Jag kan fundera på varför jag inte läste boken före vi började jobba, men samtidigt hade jag lättare att ställa den i relation till det jag gjort då jag redan hade arbetat med rollen. Efteråt gjorde jag vissa små justeringar. Mitt sätt att jobba är att jag börjar ganska stort och sen minskar uttrycket. Men ibland vågar jag inte skala ner, så då behöver jag nån som säger att “du har det nog”. Pausen var avgörande för att det blev bra, jag hann gå djupare och tänka på varför Christopher gör vissa saker i vissa situationer.
 
Olika roller påverkar varandra
 
För Wendelin är det en stor skillnad mellan att kunna texten och att få kroppen att förstå den, att få det in i sitt register. Samtidigt förlitar han sej på att allt han behöver finns just i texten, istället för att försöka skapa en schablonartad bild av hurdan en person med autistiska drag är.
 
– Mycket handlade om vad jag känner igen hos rollen, vad som påminner om mej själv, och utgå ifrån hurdana situationer jag själv har svårt med på samma sätt om Christopher. Sen förstorar jag det.
 
Det var viktigt att i applådtacken efter föreställningen inte bryta rollen och gå tillbaka till att vara Alexander.
 
– Då skulle det hela ha blivit som en lek, eller att jag är inte sån på riktigt.
 
Arbetsgruppen har han endast gott att säga om. En del av dem hade han jobbat med redan tidigare i musikalen Once på Lillan, så dynamiken var lätt, om än lite annorlunda.
 
Till slut spelade Wendelin de två olika föreställningarna parallellt. Rollen som Christopher i Hunden påverkade hur han spelade i Once. Han berättar att han var ganska nervös inför föreställningarna av Hunden, medan han i Once kunde vara mer avslappnad.
 
– Vissa manér från Hunden kunde dyka upp i Once. Båda har scener där Robert Kock skriker åt mej, så då reagerade jag på samma sätt med att skydda mej med handen framför ansiktet. Bankdirektören i Once blev mer skygg på grund av Christopher, skrattar Wendelin.
 
– Det är fråga om så små skillnader att det kanske bara är jag själv som märker dem.
 
Från Lurens till Teaterhögskolan

Wendelin utexaminerades från Teaterhögskolan år 2018, men beslutet att bli skådespelare kom redan mycket tidigare. När han gick i sexan stod han för första gången på scenen på Lurens sommarteater i hemstaden Lovisa – och visste direkt att det är det här han vill göra. 
 
Efter många somrar på Lurens kom han in på Teaterhögskolan efter första försöket, eller “råkade ha en bra dag på inträdesprovet” som han själv uttrycker det. Han upplevde sej vara ganska vilsen genom hela tiden på skolan. 
 
– Var jag för ung för att kunna ta in det som vi lärde oss, eller för omogen? Man kommer i kontakt med så många nya intryck. De åren ändrade mej, hur jag såg på världen blev nästan helt det motsatta, mina perspektiv skiftade drastiskt. Det är som att jag såg genom en liten glugg som sedan vidgades, fast fortfarande är den väl är ganska liten.
 
Vem han själv är och vilka åsikter han har upplever Wendelin fortfarande är nåt han ständigt söker svar på.
 
– På skolan är man så emotionellt involverad, känslorna är en enda röra. Det som sades under skolgången börjar först nu få en betydelse för mej. Till exempel hur man tar kritik, det är något jag tvingats lära mej nu i arbetslivet.
 
Första året efter examineringen spelade Wendelin på Ahaa-teatteri i Tammerfors, en barn- och ungdomsteater som turnerar i skolor. Det kändes litet och intimt och var skönt att komma bort från Helsingfors, bort från det finlandssvenska fältet.
 
– Barn och ungdomar är väldigt ärliga. Om man inte är trovärdig får man nog veta det. Det kändes som ett till år av skola, i en trygg miljö. Året i Tammerfors ändrade min syn på vad teater kan vara och vad som är viktigt. Om en teaterföreställning kan vidga någons vyer – det är det finaste.
 
Efter det fick Wendelin ett erbjudande att jobba på Lilla Teatern, först som frilans och nu på årskontrakt. Han säger sej trivas utmärkt på teatern som gör intressanta produktioner med fina mänskor.
 
– Jag gillar Lillans scen, det känns som en riktig teater, men den är ändå är liten. Liten men klassisk.
 
"Den största gåvan man kan ge är att hjälpa varann framåt"
 
Vivica Bandler kände han inte till på djupet före priset, förutom hennes självklara roll för Finlands och Sveriges teaterhistoria.
 
– Det hänger en målning på Bandler i Lillans kafferum som jag tittar på varje dag. Jag blir mer och mer nyfiken på henne. När man jobbar på Lillan hör man alla möjliga historier om henne, hon finns med hela tiden.
 
Ett citat av Bandler har Wendelin fastnat för alldeles speciellt: “Den största gåvan man kan ge är att hjälpa varann framåt.”
 
– Just så har det gått för mej, jag har fått många chanser att utvecklas och göra gott ifrån mej. Och det här priset kan möjliggöra flera jobb.
 
Wendelin hoppas på en diversitet bland dem som blir hjälpta och tilldelade chanser, att visa vad de går för och framförallt utvecklas. Att chanserna skulle delas ut jämnar, helt enkelt.
 
– Men inte tackar jag nej till roller. Det är förstås lätt att säga när man är i en privilegierad position. Men jag hoppas genuint att också andra än vita unga män som spelar gitarr och sjunger ska får chanser.
 
Det verkar som om Wendelin är mycket medveten om sin position och stundvis obekväm med den. Han kommer tillbaka till frågan om representation och vem som “får” spela vilka roller.
 
– När jag är på scenen tänker jag inte så mycket på de större frågorna. Men visst var jag väldigt rädd med tanke på Hunden. Inte för debatten, men för om jag går och sårar någon, om jag gör ett klumpigt eller halvt jobb.
 
Han berättar att rädslan växte under hela processen. Det avgörande var att han fick mycket hjälp på vägen.
 
– Det var skönt att allt inte hängde på en person, hela arbetsgruppen korrigerade och alla fundera tillsammans. Ändå kände jag mej ganska ensam med den pressen, vilket jag inte identifierade eller förstod då.
 
En fortsättning på Bandlers arv
 
Enligt Wendelin är vi mitt i ett skifte gällande representationsfrågor på scenen, mycket faller inom en gråzon. Själv har han svårt att säga vad han tycker.
 
– I den bästa av världar kunde vem som helst spela vad som helst, så länge det inte gör skada åt en minoritet till exempel. Det hoppas jag att vår föreställning inte gjorde.
 
Ändå fortsätter Wendelin sin självreflektion, och menar att föreställningen troligtvis inte riktade sej till en publik fylld av mänskor med funktionsvariation. 
 
– Det blev egentligen mer en spegel för oss "normisar". Christopher och hans svårigheter var ett verktyg för oss att lära känna oss själva bättre, inte att lära känna den som är annorlunda.
 
– Jag sa innan premiären att jag hoppas att publiken skulle få förståelse för "en annan", men jag vet inte om jag själv fick det. Jag borde själv ha varit i kontakt med mänskor med funktionsvariation och fört en mer aktiv dialog med dem. Om jag gjorde en sån här roll igen skulle jag inte nöja mej med att prata med en expert. Hålla processen mer öppen, så att den som vill kan följa med.
 
Trots allt är Wendelin väldigt smickrad av den heder som Esters pris innebär.
 
– Det är definitivt inte bara grym ångest, utan jag njuter, kanske lite i smyg. Beröm är också viktigt. 
 
Han påminner ändå om att hålla fokus. Det handlar inte om vem som gör något, utan om vad som görs – en fin balansgång.
 
– Om nån går hem från teatern och bara talar om att "han var nog så bra" så kanske de har missat hela poängen med föreställningen. Efter en bra föreställning tänker man inte på skådespelarprestationerna, utan på helheten, tycker Wendelin.
 
I framtiden vill han fortsätta att utvecklas som skådespelare. Han hoppas kunna göra mer musik, både på och utanför teatern. Kanske också finna tid för att skriva egna låtar.
 
Nu fortsätter arbetet på Lilla Teaterns anrika scen, både i uppsättningen av Min fantastiska väninna, samt som ingen mindre än Mumintrollet i Katastrof i Mumindalen.
 
– Att jag får låna min röst åt Mumintrollet känns som en direkt fortsättning på Vivica Bandlers arv, på något som funnits på Lillan och nu lever vidare.
 

Text: Ida Rosenblad